Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjölin

Får lektioner i svenskhet – sexturist vid katedern

Judith Kiros. Foto: CARLA ORREGO VELIZ / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS
Daniel Sjölin. Foto: Olle Sporrong

Shakespeares tragedi ”Othello” får bäring på Migrationsverket och SFI.

Daniel Sjölin ser en debut rymma världen i enda förbluffande bokstav.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Alfabetet börjar med a, men inte poesin. Begynnelsen, ögat, månen, munnen och sången – lyrikens big five intar cirkelform. Nu finns också en poesidebut med titeln ”O”, den enda bokstav som upphäver sig själv genom närheten till noll, som lagt beslag på all vokativ storståtlighet, och som ingen annan vokal utgör kroppen kring sitt eget ljud: en mun sedd framifrån.

Det borde skrivas en litteraturhistoria om O, från ”Iliaden” via Stagnelius och säg Marie Silkeberg – till nu debutanten Judith Kiros ”O”, där ögon och läppar sitter där de ska i den lyriska koden när ett par minimalistiska strofer leder in oss i första akten: ”månens öppna/O/överallt/det vida ögat”

Första akten ja, av fem. För det är O som i Shakespeares ”Othello” som ligger i potten. Tragedin om hur den anpasslige moren, den svarte mannen som gjort karriär vid det venetianska hovet och gift sig med den vita Desdemona, luras av den brädade Jago att strypa henne och sedan tar sitt eget liv. 

Under pjäsens gång tvingas folk om och om igen tillbaka in i sina kroppar. Det är vad vi kallar för en tragedi. Scenen blir en svart ram, sedan vit, sedan blodbestänkt 'O outhärdligt! Otunga timme!' Ras och sexualitet framstår här som en projektion; idéerna spelar över spelarna som mörkt ljus”

Ja denna diktsamling, som träder in och ut ur Othello likt genom en ring, är också en essä. Men inte bara mikrodikter står mot analys. Här finns diptyker och triptyker (Regn I och II, Rekvisita I-III), och enskilda dikter som ”SFI”. Prosan i sig är öppen, lyriken bryter in i tänket och lämnar spår i form av häpnadsväckande bilder, exempelvis en svart hypnotisk rektangel som gör mig helt indisponibel. 

En hybridbok helt enkelt, som också kommenterar sin egen form, dess närhet och distans, i en bildningspoesi som ställer till med scen om blick, roll, kroppen och dess rekvisita, färger, rasifiering, kön, struktur och substrukturer – och inte minst en barndom. Vems? Mångas och någons.

Starkar toppar är nämligen fem lektioner på s (möjligen s som i den venetianska hovstaten Sverige): Språk-, scen-, sim-, sång- och snölektion. De drivs av ordet Om, bokstaven os magipronomen: ”Om moder Svea är en sexturist. Om att sura bär ger mörk saft. Om att du tidigt fick en skiva med Whitney Houstons Greatest Hits, på riktig svenska, och problemet var händerna som skakar snarare än den kalla oceanen.” 

De två sista akterna skördar frukten av de motiv som såtts och det gör ”O” till en generös debut.

Sen undrar jag varför just den här boken väcker mitt sen längre burna behov av att tala om det utbredda kulturkapitalistiska samtidsmanéret med – påfallande konstlöst – påhängda källhänvisningar efteråt. I en hybrid som dessutom arbetar med frågor om roll och tillträden till scen, kod och kultur, ger ju källor och ekoredovisning en extra dimension. Rent av kongenialt!

Så varför muttra? Sticker detta ut mer annat? O nej! Är det något konstnärligt underprocessat i dikterna, eller tvärtom överprocessat, som det utgör symptom på och kompenserar för? Vet ej. Är det hybriden som genom sin form annektderar källhänvisningen och förvandlar den till en dålig dikt? Kanske. 

Eller är det självklarheten med vilken en debutant tycks gå med på etablissemangets signalsystem? Ja, det säger i så fall mer om mitt normativt stöpta obeorendeideal – med underton av insikten om den egna en gång fadda anpassligheten.

Hursom, ingen biggie. ”O” fixar det här. Ändå kan jag sakna tiden då poeterna öppnade ekona längre och mer inuti dikten, istället för att efteråt påpeka att det du läst är resultatet av ett samtal som poeten mer än dikten för någon annanstans än i den rektangel där du som läsare förlorade just dig. 

O tider, o seder. 

LYRIK

JUDITH KIROS

O

Albert Bonniers förlag, 112 s.

LÄS MER: Daniel Sjölin om Greta Thunberg och segling 

LÄS MER: Äntligen kan vi se hur språket kom till människan 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.