Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Daniel Sjölin

Den svenska kulturen plågas av medelmåttor

Foto: SHUTTERSTOCK
Daniel Sjölin.Foto: OLLE SPORRONG

Om fler ska se svensk film och läsa fler svenska böcker kan det vara dags att damma av begreppet elitism. 

Daniel Sjölin menar att varken svensk filmindustri eller litteraturmiljö främjar kvalitet i första rummet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det råder kris inom svensk film. Allt färre känner sig nära i kväll att bränna uppemot en tusenlapp på att baxa in ungarna i bilen, lotsa dem genom en galleria av frestelser, utfordra dem på ett snabbmatsställe, forcera ett hav av snask och läskeblask på storbiografen och trycka ut biljetter ur en automat – för långt över hundringen per skalle. Snasket har vi ändå hemma, snabbmaten står oss i frysen, och på skärmarna kring tv-soffan finns ett hav av helt okej underhållning. 

Bio är ett dyrt sätt att få i sig rörlig bild, socker och transfett. När jag väl tar dit ungarna blir jag lika dumsnål som Sunes pappa: jag försöker åtminstone få oss att se en amerikansk högbudgetfilm med så mycket specialeffekter som möjligt, så att den stora bioskärmen får jobba. 

Något svenskt av extraordinär verkshöjd finns ändå sällan som alternativ. Det råder också kris sen länge inom bokbranschen. Ett sluttande plan, som förklaras på samma sätt: konkurrens från annat och andra medier, främst skärmar. Ljudboken väger upp tappet, den har sina konstnärliga begränsningar, men den får i alla fall branschen att tro på något. Lycka till. 

Min elitistiska litteratursyn är så sträng att den är snäll.

Men verkligheten förhandlar inte: Vid hård konkurrens måste du bli bättre. Skriva en bättre bok, göra en bättre film. Hålla högre klass. Bra håller inte längre – inte ens jättebra funkar som förr – det måste vara extraordinärt. Blir det bara bra eller jättebra är du hänvisad till finjusteringarna – sådana som vi finner i den rapport som Filminstitutet tagit fram i höstas och som sedan debatterats: Den tittar på faktorer som genre, premiärdatum, förlagor, varumärke, budget, skådisar och mottagande i pressen, och annat man kan skylla ifrån sig på när det kommer till svensk films bristande publikframgång. 

Man noterar att vissa filmer når framgång ändå, lika oförklarligt som att vissa böcker bara smäller till och säljer – trots att de är ”kvalitetslitteratur”. Exempelvis Fatima Bremmers ”Ett jävla solsken”. Tyvärr är motsatsen vanligare – pangpärlan säljer inte alls. För pärlan ska ju också ligga rätt i tiden. Men hur många pangpärlor ser vi per år?

Min elitistiska litteratursyn är så sträng att den är snäll. Det finns rader, kapitel, dikter, passager, särskilt aspekter och ibland rentav hela böcker, som är guld. Vi är ett litet språkområde, den svenska författare som får till ett eller två extraordinära verk under sin livstid, bör dö nöjd. I övrigt är det kul att vi håller på, vilket vi måste för att kunna hitta guldkornen. I den mån vi alls söker dem – det finns ju andra viktiga saker att ge företräde, exempelvis folkbildning, experiment, eller samhällsförändring. 

För ordet ”kvalitet” har nämligen inte haft samma status i kulturpolitiken.

När kulturkollegor därför dryftar huruvida det ena samtida svenska författarskapet är bättre än det andra, känner jag mig ofta som antingen en miljardär eller en uteliggare, som förbluffad åser hur medelklassen jämför olika grader av inbördes status på sina märkesplagg. Jag fattar inte – det ser väl helt okej ut, heja och hurra vad gnäller ni om? Det är bra, till och med jättebra ibland.

Men givetvis sällan extraordinärt. Däremot alltid livsviktigt. Konsten inte bara speglar samhället, den förändrar det, tillgängliggör det och i grunden: bidrar till att det alls finns. Det är därför svenska kultursidor älskar nyutkommen svensk skönlitteratur. Den bebygger vår flik av världen. Och det är också följden av den synen som dominerat svensk kulturpolitik inom stödet för både film och litteratur: mångfald, samtid och tillgänglighet. Och det är helt rätt prio. 

Ända till den dag vi behöver färre bra och i stället fler extraordinära verk.

För ordet ”kvalitet” har nämligen inte haft samma status i kulturpolitiken. Istället för kvalitet har vi nöjt oss med begrepp som ”kvalitetsfilm” eller ”kvalitetslitteratur” – ni vet det där som alla är rädda ska försvinna, men som i min – jag medger hemknåpade form av elitism – inte alls är liktydigt med kvalitet. Kvalitetsfilm och kvalitetslitteratur har blivit kulturpolitiska genrer. Dessa verk kan sen hålla låg eller hög kvalitet; för det mesta blir det helt okej. Inget i konstens väsen utesluter dock att en science fictionrulle blir extraordinär, samhälldebatterande, provokativ, nyskapande och djupt mänskligt gåtfull, inget utesluter heller att en diktsamling blir slött skräp. 

För tyvärr finns inga yttre incitament för att skapa det extraordinära.

Fast det slöa skräpet kvalificerar dig för fortsatt stödpotential, ett steg till i stipendietrappan, så länge det trycks och kvalar in i begreppet kvalitetslitteratur. Nå, problemet är inte att svenska författare skriver skräp. Vår kår är skicklig och välutbildad! Men som kritiker, läsare och stundom jurymedlem har jag nu med åren läst väldigt mycket nyutkommen svensk konstnärlig skönlitteratur. Jag slås av hur påfallande många romaner som kunde ha blivit något extraordinärt, något av internationell klass, om bara... Ja vaddå? 

Ja, om författaren – efter de pass tre år som det tog att skriva den där boken som absolut kan ges ut på stort förlag, köpas av några tusen närmast sörjande, hyllas i pressen och kanske rendera ett pris – i stället går hem och tillbakakakar, utmanar sina gränser och ägnar texten fyra år till. 

Men det vore, efter tre års monetärt självplågeri, ett definitivt ekonomiskt självmord. För tyvärr finns inga incitament för att skapa det extraordinära. Bokbranschen vill att en författare producerar sig oftare, men även stödsystemet är uppbyggt så. Författarfonden (vars medel utgörs av en löjeväckande liten kompensation för bibliotekens enorma upphovsrättsstöld och prisdumpning av marknaden) premierar hög produktionstakt. Ju fler böcker du skriver, desto mer avancerar du – så länge dina verk är habil kvalitetslitteratur spelar det ingen roll om de är bra, jättebra eller nåt mer. Så varför anstränga sig fyra år till? 

Detta är förvisso ett helt okej sätt att hjälpa till med utvecklingen av de konstnärskap som en dag kan råka på guld. Men om man nu ropar efter de försvunna läsarna och biobesökarna tror jag de svarar: 

Helt okej? Nej, sorry, helt okej är inte okej längre. Faktum är att det aldrig har varit helt okej. 

 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

Har de unga männen lämnat litteraturen?

Är unga män en bristvara i författaryrket, och vad har det i så fall för betydelse?

I detta avsnitt av Kultur-Expressen säger Daniel Sjölin välkommen till författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén.