Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjölin

Den hunsade mannen kan inte ens skita ordentligt

Henrik Ibsen (1828-1906). Foto: OKÄND
Daniel Sjölin Foto: Olle Sporring
Vigdis Foto: AGNETE BRUN / NOK
Foto: VIKTOR GÅRDSÄTER / NOK
Foto: THOMAS A. / NOK
Foto: NOK
Foto: NOK
Foto: NOK
1 / 9

En storsatsning på Henrik Ibsen leder till frågan: Vems liv ska man leva om man inte lever sitt eget?

Daniel Sjölin ser tre av Nordens mest hyllade författare gå loss på hans gestalter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. De torde ha ringt varandra och snackat ihop sig om titlarna. När tre nordiska författare fick i uppdrag av tre nordiska förlag att inspireras av Henrik Ibsens dramatik, är resultatet nu tre romaner med varsina egennamn som titel: ”Nora”, ”Hilde” och ”Henrik”. Möjligen för att fastslå att det är individen som står på spel, och hennes frigörelse från samhällnormens bojor, titlar, könsroller och förminskande epitet.

Men sen var det nog slutsnackat och de lade på luren. Till verkstaden!

Danska Merete Pryds Helle levererar en fullfjädrad roman-prequel till Ibsens ”Ett dockhem”. Vi följer Nora redan från tolv år i fadershemmet och upp genom giftermålet. Inte minst är vi med på den resa till Italien som skuldsätter henne när hon kurerar sin make, en skuld som blir katalysatorn som leder fram till hennes frigörelse åratal senare: De skandalösa stegen ut ur bostaden, där make och barn blir kvar. I år är det 140 år sedan premiären som väckte så stor debatt om sexualmoralen och kvinnans ställning. 

Hon ska tänka genom makens tankar, känna genom hans känslor och leva genom hans liv.

Författaren gör processen kort med Noras förutsättningar. Med ryslig likgiltighet och i kvicka nedslagskapitel, trycks hon ner i sybehörslivet, i omsorgsödet, ägodelsidentiteten, ned i älvan och dockan, ned också i anka, ekorre och rutten ko. Ställföreträdare i patriarkatets tjänst är den ateistiske fadern, den blivande och sedan fullbordande maken, samt kyrkan. Hon ska tänka genom makens tankar, känna genom hans känslor och leva genom hans liv. Och det gör hon, fullt ut.

Så varför går hon sen? Varför går just Nora av alla kvinnor?

Ett möjligt svar är: tack vare andra kvinnor. I Italien får hon dansa med dem och utmanas av dem. Det är en Frederikke, en Heather eller en Betty, som visar på andra sätta att leva. Nå så enkelt är det ju inte, som att påstå att orsaken ligger i Noras sexuella blick på kvinnor. Snarare: så fort hon kliver på en ångbåt (denna vidunderliga uppfinning för emancipationen) och blir bemött som människa av andra människor utanför normen, stannar den erfarenheten och gror. Det är också i vården hos en annan kvinna hon lämnar sina barn, och inte åt sitt öde. Steget ur dockhemmet blir en logisk triumf. 

Den domesticerade mannen finner sig infantiliserad av makans hemkontrollbehov.

Norska Vigdis Hjorts Hedda Gabler misslyckas dock totalt med sin frigörelse, här på det ynkligaste och fegaste vis dessutom. En bidragande orsak till det är kanske att Hedda Gabler i denna roman är man och heter Henrik Falk. Ett genidrag. Själv från en fallen överklassfamilj som förlorade barndomshemmet, har han lagt sin dröm om konstnärslivets revolt på hyllan och gjort en småborgerlig bensinmackägares plågsamt enkla dotter på smällen, med äktenskap som konsekvens av arv och miljö.

Det är alltså så mycket nutid att man kan känna doften av Erik Helmerssons diskmaskinspackarkrönika i DN härförleden, där den domesticerade mannen finner sig infantiliserad av makans hemkontrollbehov. Men det är värre för Henrik, vars självkänsla är så låg att hans potträning blivit lidande. I sin gravida hustrus vidgade näsvingar ser han att hon vädrar efter visshet i huruvida han verkligen har skitit inne på muggen, eller har han gjort vaddå med mobilen? Hon är ständigt osäker och besviken, det äter honom. 

I hans ögon väntar hela hennes familj på ett mackarvtagare som kan komma ut naturligt från muggen med av väluträttat tarv omkring sig. Den grova intimiteten vill han inte ge eftersom den äcklar honom. Han har den inte i sig. Varför? Han älskar henne inte men varför är han då där och kan han alls älska någon?

Hos Östergren får vi äntligen möta henne som människa och inte idé.

Ja, si det är frågan det. Knas blir det hur som när barndomskärleken Tale, som efter ett småtrasigt liv slagit igenom som konstnär, köper hans forna barndomshem. Romanen följer dramats sug, där geväret på väggen är en påse kokain. Den som tror att mannen nu blir offret, tror fel – borgerlighetens, patriarkatets, könsrollernas och kulturkapitalets kvarnar mal i samma riktning som alltid – mot att kvinnan ska krossas. Frågan som väcks även här är: Vems liv tänkte du leva, om du inte vill leva ditt eget?

Som av en händelse går den frågan igen också i Klas Östergrens ”Hilde”, som utgår från en ung, käck gestalt som förekommer både i ”Frun från havet” och ”Byggmästare Solness”. Hilde Wangel är roskinden med ”robust samvete” som genom rättframhet ömsom ifrågasätter alfahannar, ömsom underblåser dem och därmed vinner deras förtjusning, vilket leder dem till undergång. Vi vet att den åldrade Ibsen, såsom en åldrad Goethe eller Heidenstam, eller för all del en drös åldrade tolvtaggare, fallit för dylika jäntor.

Hos Östergren får vi äntligen möta henne som människa och inte idé, helt enligt Ibsens eget motto. Hennes benägenhet att blåsa upp egot på män och låta dem rida ut ur borgen mot sitt fördärv, skärskådas av både henne själv, en terapeut i Berlin, en släkting och en författare med en hög med brev. Och eftersom det är Östergren blir hon också inblandad i en hel del krumsprång med – till slut – förgreningar till vår tid. Här har vi kvinnan som på ytan lever det fria liv som en Nora eller en Hedda förvägrats, aldrig på smällen och ekonomiskt oberoende. 

De kan läsas med eller utan Ibsen i bakhuvudet.

Men i botten ekar ändå frågan allt kusligare: Kan hon inte finna närhet till någon annan än genom att underlägset göra sig till verktyg för deras storslagna drömmar? Vare sig det är upptäcktsresor, språng över klyftor eller fascism? Är hon besvärad av det, annat än i vissa ångestattacker kopplade till ett porslin? Östergren ger inga svar, hon förblir människa, som bakom det ideal som Ibsen betuttat sig i, blir komplex och tvetydig.

Det är tre ypperligt välarbetade romaner. De kan läsas med eller utan Ibsen i bakhuvudet. Tre människor har blivit till.  

ROMANER

MERETE PRYDS HELLE

Nora

Översättning Stewe Claeson

Natur & Kultur, 280 s.

 

VIGDIS HJORT

Henrik

Översättning Gun-Britt Sundström

Natur & Kultur, 170 s.

 

KLAS ÖSTERGREN

Hilde

Natur och Kultur, 350s. 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida. I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.