Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Daniel Sjölin

De fick inte plats för sin sorg i kyrkan

Människor utanför Storkyrkan i Stockholm.
Daniel Sjölin.

Ikväll höll Storkyrkan i Stockholm en minnesstund för de 17 svenskar som omkom i flygplanskraschen i Iran. 

Daniel Sjölin finner ett rum som var för litet för de människor som ville dela sin sorg. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Människorna trycker utmed antikaffären i väntan på att porten ska öppnas, de äldre får ge sin kraft till att hålla sig stående eftersom ingenstans finns att sitta under tiden. Inte minsta parkbänk. Den som har sorg vet att det ändå inte hjälper att sitta, gå i väg, eller lägga sig ner. Sorgen blir inte annorlunda för det. Den är där, som ett hjärta i kroppens mörker. Tiden går men inget händer, varför kan de inte öppna porten? En mycket gammal dam, krum och tärd, står allra först i kön. I en blandning av förtvivlan och ilska. Vem sörjer hon?

Här är morfar, faster, mormor och vännerna. En pensionär vill sörja sin yngre arbetskollega som lämnat hustru och barn efter sig. En dam med bössa försöker ganska plumpt samla in pengar till ett välgörande ändamål och hon möts av besinnad tystnad. Fotografer står på rad på trappan. Kön tätnar. Några snörvlar, andra har röda ögon. Om det ändå berodde på kylan och den isande vinden. Polisbilar börjar spärra av. 

Utan detta sociala som är vårt samhälle kan sorgens börda inte delas.

Så öppnas porten, men alla får inte rum. Många blir kvar utanför. Jag följer strömmen in och får en plats.  Pressen formerar sig, hedersgäster strömmar in. Så klämtar klockorna och 18.03 anländer Kronprinsessan Victoria, medan orgeln sträcker sig ut i kyrkorummet som en ljum dimma. Men de där utanför kan ju inte höra den.

Går det att hålla ordning på sorgen? Inte ens musikens kadenser kan bära den, men den kan samla oss kring den. Och utan gemensamhet och överenskommelser, utan detta sociala som är vårt samhälle kan sorgens börda inte delas. 

Kronprinsessan Victoria och domprost Hans Ulfvebrand.Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Att minnas en människa är en kärlekshandling” inleder domprosten Hans Ulfvebrand. Så långt är det sant, men när han sedan talar om kyrkan som en avskild plats öppen för alla, kan jag inte sluta tänka på de frysande människorna där utanför. 

Bättre då kanske, när han vänder sig till poesin, med några rader ur Ylva Eggehorns ”Natt och dag – ord för årets alla dagar”. Det är ord som på svenska och i den engelska översättningen vänder sig till musiken som ”förstorar människan och får henne att träda ut ur sig själv”.

Varför sitter jag här och tar upp en plats egentligen?

Men ändå, när en cello tar vid, väldigt ensam men också värmande, omsluter den ju bara oss som fick en plats i rummet. 

Ljuständning i Storkyrkan.

Efter kort läsning ur Psaltaren, syns en statsminister och en kronprinsessa långt där framme, resa sig och tända ljus. Därpå börjar människorna ordnat strömma fram, och resa ljus efter ljus, men medan kören ger en oändligt öm och stram version av Oskar Lindbergs ”Stilla sköna aftontimma”, kan jag återigen inte sluta tänka på dem där utanför. Varför sitter jag här och tar upp en plats? 

Jag smiter ut, i en sidoutgång. När jag rundar hörnet står de där. Men inte i förtvivlan, som jag trott. De står oordnat, spontant och tillsammans. 

De sjunger. På ett ljuvligt språk jag inte förstår. Öppet för alla. 

 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.