Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjölin

Bamse stoppar Joe Hill i en nyliberal cocktail

Joe Hill i Bamse Foto: Bamse nr 8/9 2019. Illustration Andreas Qassim och Ann Härdfeldt

I nya numret av Bamse möter vi sångaren och aktivisten Joe Hill.

Daniel Sjölin ser en tidning som vill vara på båda sidor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. I den politiska polariseringens tidevarv sätter Bamse i nya numret ned två fötter, en på höger och en på vänster sida, vilket lämnar ett befriande motsägelsefullt intryck. 

Bamse har ju alltid varit politisk, nå det struntar ju barnen i, men inte de vuxna. Särskilt inte de som hörde Rune Andréasson vråla från graven, när man 2011 samarbetade med Migrationsverket genom särtrycket ”Bamse, Min och Meles”.  Där rådde Skalman asylsökande barn att ta en nypa luft om de var oroliga för att utvisas, vilket de också blev. 

Man ansåg att björnen hade kört rätt ner i ett Sverigedemokratiskt träsk. Ur diket tog den sats på 10-talet mot hyggligheten igen och är sedan ett par år tillbaka uppe på banan. 

Men leran sitter kvar i däckmönstret på varumärket. Liksom för att överkompensera har vi därför mött diktaren och arbetarikonen Joe Hill i sektionen ”Bamses skola”.

Som en konsekvens av kapitalismen kränger man honom igen i nya numret. Men nu låter man Hill också ta plats i en längre berättelse. Temat är utvandringen till Amerika. Denna gång berättas om ännu en av Bamses anfäder som på grund av fattigdom lämnar landet. 

Båtbiljetten får han som belöning efter att ha råkat hejda ett rån. Ett rättrådigt ingripande på båten får honom sen uppgraderad till första klass, och väl i Amerika svänger han ihop en hostmedicin som blir hans framgång. Det sker förvisso mot en fond av markeringar att alla omkring är fattiga, men sensmoralen här tycks vara inlånad från Kalle Anka. Visa plikt, nit och kreativitet – och ödet belönar dig. 

En hostande stackare som i ett nafs botas av medicinen är Joe Hill, som återgäldar med konsertbiljetter och en sång om de fattiga. 

Nej, det är inte en vänsterkramning med nyliberal touche. Snarare tvärtom. Joe Hill blir ett artificiellt körsbär i en nyliberal cocktail. 

Det funkar okej. Heller två ramar på var sin sida än att hela nallen slinker ned i diket.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressen kultur.