Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Daniel Sjölin

Är det här de mest udda romanerna i världen?

Daniel Sjölin. Foto: Olle Sporrong
Georges Perec. Foto: OKÄND

Romanpriser går alltid till den som är bäst, mer sällan till den som är knäppast.

Expressen kultur listar tio udda romaner som är väl värda en omväg i sommar. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jo, det blev en grabbig historia det här, det behövde inte bli det men urvalet vill demonstrera att vi har en lång väg kvar till den värld där alla tillåts flippa. Medan en Moa Martinson skrev för att förändra världen, eller en Virginia Woolf utvecklade romankonsten med uppfinningsrik djärvhet genom att ta sig rätten att skriva överhuvudtaget, tycks det under lång tid varit förbehållet män att stänga in sig i på kammaren och bara knasa loss för sakens skull.

Nörderiet, att helt och hållet fixera sig vid en detalj, en form eller ett ögonblick, påbjöds starkt under modernismen, särskilt decennierna efter andra världskriget, med grupper som Oulipo, patafysiker och allsköns andra trupper och sammanhang. 

Knasprosa är förstås ett lika oseriöst begrepp som den här listan, men så som leken är ett slags allvar, säger det kanske någonting åtminstone om romankonstens natur. 

Det är fragmentets privilegium.

Poesin kan ju liksom inte vara knasig på samma sätt som romanen, med dess dramatiska bågar, konventioner och skikt. Och inte minst dess tidsbegrepp.

När en poet fångar ett ögonblick breder tidens nu ut sig oändligt. Även en novell kan genom sin förmåga att vara ett utsnitt av något större, klara sig undan tidens gissel och hämta näring ur sin egen skugga. Det är fragmentets privilegium. Men romanens inre vilja till kausalitet, och till att veckla upp en egen värld med händelser som relaterar till varandra, förslavar den inuti sin egen rumtid. Det finns då för vissa författare en poäng med att pressa dess form. 

Vilka förlusterna är kan det ta en lång stund att lista ut, vilket också ligger i knasprosans natur.

Ingen skulle ju komma på tanken att det funnes en bedrift och ett offer i att skriva en dikt utan bokstaven e för sakens skull (såvida den inte är väldigt lång), eller en dikt som utspelar sig under en sekund. Men en roman som utsätts för sådana tvång och reduktioner, kan laddas av förluster som en både en fragmentariserad form och ett fullkomligt språk inte mäktar med.

Vilka förlusterna är kan det ta en lång stund att lista ut, vilket också ligger i knasprosans natur. Den är en omväg, ibland helt menlös, ibland den enda möjliga vägen framåt. Eller bakåt. Eller nånstans alls. 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!