Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Daniel Sjölin

Äntligen kan vi se hur språket kom till människan

”På spaning efter språkets ursprung”.
Daniel SjölinFoto: OLLE SPORRONG
”Ett hav i mäktig rörelse.”
Ola Wikander.Foto: KAJSA GÖRANSSON / NORSTEDTS
Sverker Johansson. Foto: JONAS TETZLAFF / NOK

Var kommer språket ifrån och vad är det egentligen för en kraft som vi besitter?

Daniel Sjölin läser två nya fackböcker som fångar dess väldiga rörelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Som lingvistikstudent på nittiotalet noterade jag att frågan om språkets ursprung inte var ett dugg aktuell på institutionen, trots att lingvistik är ett unikt ämne genom sin makalösa bredd inom allt från sociala och psykologiska discipliner till matematik, arkeologi, neurobiologi, filosofi och teknik. Jag stormade dit direkt efter gymnasiet, tyckte det var det enda anständiga ämnet att läsa – ämnet som var allt på en gång.

Vi tragglade lhasa-tibetanska morfemkoder, Chomskys grammatikmodeller och lyssnade på inspelningar med den siste som talade dalmatinska. Snart förstod jag att det var ett undanskuffat ämne, en plats för kufar och framtida arbetslösa. Hmm. Nej, då blev jag hellre arbetslös litteraturkuf, tänkte jag och drog. 

Det handlar ju om hönan eller ägget här, om tanken och eller ordet, vad kom först?

Jag hade nog stannat om den där frågan om språkets ursprung stått på schemat. Men, som Sverker Johansson påpekar i ”På spaning efter språkets ursprung”, så var frågan under lång tid märkligt nedprioriterad, rentav tabu. Det handlar ju om hönan eller ägget här, om tanken och eller ordet, vad kom först? För svårt. För mycket spekulation för ett ämne som söker legitimitet. Olika paradigm stod också tidigt mot varandra och de tycktes inte bara oförenliga och obevisbara – de ähum – kommunicerade inte ens. 

Vilka? Ja, vi har den generativa grammatiken, sjösatt av Noam Chomsky, som utgår från att en grammatisk modul är medfödd hos oss. Den föreslår att språket uppstod plötsligt genom en supermutation. Varde språk! Ett ideal.

Av helt annan natur är den funktionalistiska, som inte alls utgår från att grammatiken är separat modul skild från tanke och ord, utan formas i en dynamisk process. 

För boken blir en formidabel bildningsresa och ett snitt in i mänsklighetens innersta.

Litet släkt är den med en tredje gren, den konnektionistiska grammatiken, som handlar om neurala nätverks uppbyggnad. Den som sett en AI-robot försöka lära sig själv att gå, vet att det handlar trial om and error. 

Det bör sägas att Johansson behandlar Chomskys modell, som dominerade längre, med respekt. Ändå smulas den sakta sönder av hans forskningsöversikt med fokus på evolutionen. Så vad är svaret - eller snarare den mest kvalificerade gissningen? 

Det berättas strax, ty svaret är inte lika viktigt som resan dit. För boken blir en formidabel bildningsresa och ett snitt in i mänsklighetens innersta - in i allt på en gång - där Johansson lotsar oss genom begrepp som Vi och Dom, barnomsorg, skrattmodeller, höger- och vänsterspråkthet, FOXP2-gener, instinkter, arv, armslängder, mormorshypoteser, pusselkommuniktion, gester, struphuvudsvandringar och handens utveckling – och det är bara hälften. 

Det enda jag saknar är tämjandet av elden, som rimligen såsom språket placerar sig mitt i vårt sociala beteende, vår kost och hjärntillväxt. Men ändå. Det här är boken lingvisterna i Sverige behövt så länge för att lysa upp sin kufgrotta  – till en praktsal för nyfikna. 

Uppgiften är betydligt mer glanslös och desto mer heroisk

Inte minst sker det tack vare gott om svål mot torrheten i form av sammanfattningar, puttrig humor och exempel. Som kritiker vill man alltid skydda sig mot att bli blurbad, alltså att ens ord används i marknadsföringssyfte. Well, blurba på ni bara. Jag kräver en augustprisnominering.

Betydlig mer svårälskad är Ola Wikanders ”Ett hav i mäktig rörelse - Om de semitiska språken.” Här är det nämligen kufarnas afton. Uppgiften är betydligt mer glanslös och desto mer heroisk: En essäistisk kartläggning av strukturen hos och släktskapen mellan bland annat olika akkadiska, fornsydarabiska, arameiska, hebreiska och etiopiska språk som alla ingår i den stora semitiska språkfamiljen (att skilja från exempelvis den indo-europeiska). 

Kronologiskt börjar den där Johanssons bok slutar – för cirka 5000 år sedan. Här går vi på ett helt annat sätt in i tempus, suffix, konsonantkluster och morfemkoder. Det må vara torrt, men kärleken till ämnet smittar ändå. Snart sitter jag och harklar och gurglar och gör ljud jag inte trodde fanns med min strupe. Vi talar om en familj där konsonanterna ofta står i förgrunden. 

Och Johanssons exposé, vad föreslår den?

Det är väsljud, glottaliseringar, stämbandsstötar, uvularer, faryngaliseringar, kilskrift, folkspillror, vandringar, poesi, fragment och förgreningar. Alla vi som funnit litteraturen genom kärlek till språket som sådant, dess underliga fysiska funktion, kan stanna och läsa bibelcitat och äldre texter som Wikander serverar. Även om dukningen är lite stramare än vad den först utlovar.

Så vad är språket? Wikander velar mellan två liknelser - ett hav i rörelse och ett träd med tusentals grenar. Johansson håller Darwin i hand och ger bilden av en evolutionär process även för orden, vilka föds förvandlas och dör eller överlever. Ingens bild motsäger den andres, men jag tänker som Wikander att trädet står för stilla för att passa som bild för detta blixtsnabbt föränderliga verktyg.

Och Johanssons exposé, vad föreslår den? Ja, en mängd olika kognitiva funktioner som återfinns enskilt eller till del hos många olika djurarter, kan sägas ha samlats i den mänskliga hjärnan och fått tillväxt genom positiva spiraler, där höna och ägg växelverkat. I och med Homo erectus, som reste sig på bakbenen för pass 1,8 miljoner år sedan, började ett språk liknande vårt också resa sig inom det som senare blev andra människoarter, däribland inom oss. Vi har alltså inte själva hittat det, utan ärvt det från en annan apa.

Inget konstigt alltså. Ett helt vanligt mirakel.  

FACKBÖCKER

SVERKER JOHANSSON

På spaning efter språkets ursprung

Natur & Kultur. 397 s.

 

OLA WIKANDER

Ett hav i mäktig rörelse: Om de semitiska språken

Norstedts, 226 s.

Daniel Sjölin är redaktör på Expressen kultur.