Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dan Jönsson:
Ingenmansland

Symbolik. En växande industri travar på. (Bilden är beskuren).Foto: Pieter Ten Hoopen

När mellanstora städer blir alltmer lika Stockholm lockar berättelserna om glesbygden. Fredrik Wikingsson roas av journalisten Dan Jönssons upptäcktsfärd till vischan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

DAN JÖNSSON | Ingenmansland: Ett år på Sveriges baksida | Leopard, 256 s.

Ulf Lundell har en hang-up på Konsumskyltar. Vad de står för och symboliserar i Sverige. "Ilsket gröna" kallar han dem i flera sammanhang, i låtar och i böcker. I det lilla samhället Grängesberg, i det som får kallas centrum, finns ett Konsum, men här är skylten inte längre ilsket grön, eftersom den gröna plastframsidan har ramlat ner och blottlagt tolv meter lysrör.

Så såg det i alla fall ut för ett par veckor sedan när jag var på besök, klev in i butiken och min vän från orten leende pekade ut "pensionärshyllan", kyldisken där traktens gamlingar hittar sina rabatterade varor. Butikspersonalen har satt upp en varningsskylt, mitt i kylen, där det pedagogiskt och defensivt står "Observera datum i denna kyl".

Det pratas om klyftan mellan Stockholm och resten av landet – Stockholm och vischan. Men den som besöker "resten av landet" noterar snart att vischan, det är inte de mellanstora svenska städerna. Nej, våra mellanstora städer - Gävle, Luleå, Östersund, Helsingborg – de knappar så sakteliga in på Stockholm; i de mellanstora städerna finns numera vedugnspizzeriorna, här finns mikrobryggerierna, här finns det kajnära byggandet av lägenheter med inglasade balkonger, här finns de exklusivare shoppingalternativen till Carlings och KappAhl, här finns i dag utbudet och guldkanten (för den som har råd). De mellanstora städerna närmar sig Stockholm och blir på så sätt allt- mer lika varandra. Lite mindre exotiska, lite mindre intressanta.

Kvar – hägrande, mystisk – finns den verkliga vildmarken, utflyttningens obygd, obetydliga svenska småsamhällen som Grängesberg med ett par tusen invånare, dit 2010-talets upptäcktsresande, vår tids Blomberg-inkarnationer Scandicsponsrat beger sig i jakt på exotiska bilder att skicka hem till centralorternas galleriatrygghet. Svensk vischa har aldrig skildrats så kuriöst som i dag, i böcker, i tidningar, i Ulf Malmros-filmer och framförallt i tv-serier, som utspelar sig i Ullared (Kanal 5), i Tyringe (TV4) eller i Grums (mitt eget Lite sällskap, på Kanal 5).

Och alla försöker vi hitta de där symbolerna, bilderna av det som är öde - perrongerna, kebabrullarna, de vita askfaten, de trasiga Konsumskyltarna. För att det är – tacksamt!

Jönsson satsar allt på rött. (Bilden är beskuren).Foto: Foto: Pieter Ten HoopenFör att ett utbränt, övergivet bilvrak på Långgatan i Vålberg är en fungerande kontrast till städernas Instagram-flöden fyllda av jordgubbsdrinkar och mönstermålade tånaglar på uteserveringar i vattenbryn. Det pågår en konstant strävan att skriva om Ted Ströms "Vintersaga", att konservera samma ödslighet som i "en tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran".

 

I det här kastar sig Dan Jönsson ut, i boken Ingenmansland. (Så står det på ryggen. På omslaget står det Ingen mans land, vilket är en mer poetisk titel, möjligen problematisk i rådande tidsanda som Jönsson klokt nog tagit hen-syn till.) Jönsson kallar boken för en massa olika saker, bland annat "ett antireportage från Sveriges baksida", och hans avsikt är att besöka ett antal småorter i "detta osynliga Fulsverige" (däribland Grängesberg), och låta intrycken möta utläggningar om de ekonomiska system och processer som innefattar påtagliga företeelser som småstadspubarnas Jack Vegas-maskiner och Säffle-raggarna som blastar "Bad moon rising" från en megafon fastmonterad i bilens taklucka.

Dan Jönsson far runt ganska slumpartat, oresearchat, med ögonen på vid gavel, och stagar upp sina intryck genom att hänvisa till ekonomiska tänkare med namn som Sloterdijk, Schlichter, Graeber och Dienst. Jag läser det här försöket att låta två abstrakta fenomen (ekonomi och vischa) liksom konkretisera varandra och jag tycker väldigt mycket om Dan Jönsson under tiden. Inte nödvändigtvis för att jag begriper så mycket av Sloterdijk & co, eller av Jönssons kultur-journalist-på-besök-typiska passager som: "Jag fantiserar om hur det skulle vara, att bo här och köra ut bröd. Sitta och se på 'Vem vet mest' på kvällarna. /.../ Ett enkelt liv."

Nej, jag tycker bäst om Jönsson när han emellanåt släpper anteckningsblocket och ekonomiluntorna, kommer in i det lilla hotellrummet, ringer hem till familjen men ingen svarar, och han sätter sig på sängkanten, gnuggar sitt ansikte och undrar vad fan han sysslar med egentligen, vad det är för flykt han är ute på.

 

Fredrik WikingssonFoto: Foto: Jana Christina ErikssonHär finns en annan, betydligt personligare bok, som vi bara anar i Ingenmansland, som jag gärna hade sett mer av: berättelsen om den ekonomiskt plågade kulturjournalisten som i ett kärvt tidningsklimat satsar allt på rött och fladdrar runt på måfå, till Ånge, till Urshult och till Flen. Och i varje möte längs den här ringlande resan finns förhoppningen om att hitta nyckeln till hur allt hänger ihop. Men också oron för att alla de här intrycken, de här bilderna han subjektivt väljer ut kanske säger mer om hans egen dagsform än om det "Reinfeldts Sverige" han vill skildra; rädslan för att upplevelseurvalet inte blir mycket annat än slumpartade bitar i ett undflyende, olösligt pussel.

Boken hade tjänat på en mer subjektiv ton, som när Jönsson i Flen blixtrar till och mycket överraskande ondgör sig över Guns 'n' roses "skitnödiga" cover av "Knockin' on heaven's door". Då hade den berättat mer om Jönsson och inte nödvändigtvis mindre om Sverige.

Det är som Woody Allen säger i Manhattan: "Inget som är värt att veta kan förstås av hjärnan. /.../ Hjärnan är vårt mest överskattade organ."

 

Till slut är det alltid magen som bestämmer, som väljer ut vad man sparar bland alla intryck, och magen säger bara någonting om magens ägare, ytterst sällan någonting om det stora, som pågår runt omkring oss. Centralt i den här urvalsproblematiken är ögonblicket när Jönsson i kvällsmörkret går förbi biblioteket i Bjuv. Några tanter sitter och stickar inne i det upplysta och varma. Han stannar till och betraktar. För Jönsson blir de gamla kvinnornas umgänge en harmonisk bild av att "inget ont kan hända", vilket är lätt för läsaren att glädjas åt.

Men man kommer inte ifrån känslan av att om författaren varit på ett annat humör just då, om det exempelvis hade regnat och hans middag hade landat sämre, så hade Jönsson sett dödens väntrum där inne.

 

Fredrik Wikingsson

kulturen@expressen.se

 

Fredrik Wikingsson är journalist och programledare. Nyligen avslutade han och Filip Hammar turnén "Jakten på den försvunna staden", som i 24 svenska städer har försökt att fånga det särpräglade på varje plats.