Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Dan Hallemar

Två lika utsatta stadsdelar – med en dödlig skillnad

Fotbollsträning. Foto: SHUTTERSTOCK

Bra stadsplanering kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Dan Hallemar ser betydelsen av en kylig kväll på fotbollsplanen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag kommer ner till den stora idrottsplatsen i min bylsiga ledarjacka, det ska bli träning i det upplysta mörkret, två av tjejerna som ska träna är redan på plats, vi hälsar som vi alltid gör, jag frågar hur de haft det, de har inte haft något prov, de slår en boll mellan sig, jag går in i fiket och hämtar gratis ledarkaffe, säger hej till de som har tjänstgöringen den här kvällen. Jag gick hemifrån med en isolerad trötthet i kroppen, den är redan borta.

Det är en öppen plats, egentligen dygnet runt, åtminstone så länge strålkastarna lyser. Det är en plats som sociologen Eric Klinenberg i sin bok ”Palaces for the people – how to build a more equal and united society” (2018) kallar för en del i en social infrastruktur, ”fysiska platser och organisationer som formar hur människor interagerar”. En infrastruktur som, ska Klinenberg argumentera för i boken, kan vara skillnaden mellan liv och död.

En definition av ordet infrastruktur skulle kunna vara att den tas för given av de som använder den och blir som synligast när den går sönder. När strömmen går, när tågen står, när broar stängs. Eller för all del genom den tysta tacksamheten när allting fungerar. 

En stad kan alltid ställa sig frågan: Vad är nödvändigt att stödja och varför?

Det sägs att Dubai saknar ett utbyggt avloppssystem, de har miljarder IP-adresser men ingen plats för skiten. Tusentals tankbilar lämnar staden varje dag för att dumpa det onämnbara.

En stad kan alltid ställa sig frågan: Vad är nödvändigt att stödja och varför?

Klinenberg ger många exempel på vad den sociala infrastrukturen kan bestå av: Föreningslokaler, idrottsplatser, kulturverksamheter, caféer, handlare och ett av de viktigaste: bibliotek. Bibliotek är förutom böcker också det rum i staden som mer än något annat lever upp till den historiska idén om vad en stad är, en plats som hanterar olikheter. En plats som inte dömer, som tar emot människor och kopplar dem mot omvärlden, kanske särskilt om de är ensamma.

När bibliotekens öppettider minskar, när filialer stänger, förlorar man en infrastruktur. Det är som en bro som rivs, som en järnväg som grävs upp.

Den främsta orsaken till att människor dog var att de var isolerade.

Klinenberg hittar det där uttrycket, social infrastruktur, när han försöker besvara de frågor han ställs inför efter att ha studerat den värmebölja som dödade 739 människor i Chicago mellan den 14 och 20 juli 1995. Den upplevda temperaturen i staden var de här julidagarna upp emot 52 grader.

Den främsta orsaken till att människor dog var att de var isolerade och inte vågade, eller ville, lämna sina bostäder för att söka hjälp eller svalka. De dog ensamma. Dödstalen kunde kopplas till segregation och ojämlikhet i staden. Åtta av tio av de stadsdelar med de högsta dödstalen var afro-amerikanska grannskap med stor fattigdom och hög brottslighet.

Krossade fönster.Foto: SHUTTERSTOCK

Men, noterade Klinenberg, också fyra av de stadsdelar med minst andel döda var fattiga och hade en relativt stor andel våldsbrott. På papperet såg det ut som att de borde ha drabbats hårt av värmen, men de var i själva verket mer motståndskraftiga än Chicagos mest välbärgade områden.

Det var inte så att människorna i ett område saknade viljan att möta andra.

Klinenberg la statistiska kartor över en av de värst drabbade stadsdelarna Englewood intill en av de mest motståndskraftiga Auburn Gresham intill varandra för att förklara varför men utifrån de kartorna tycktes allt identiskt.

Han hittade svaret han sökte när han lämnade statistiken och kartorna och gav sig ut i stadsdelarna, ut på trottoarerna.

Det var inte så att människorna i ett område saknade viljan att möta andra, att vissa människor i vissa delar av staden brydde sig mindre om sina medmänniskor, vilket borgmästaren i Chicago hade hävdat. Det som saknades var gemensamma platser, där grannar väntade och kanske oroade sig om man inte kom.

Klinenberg visar med det här dramatiska exemplet – den livsfarliga värmeböljan – på en infrastruktur som kan vara en fråga om skillnaden mellan liv och död.

Debatten om hur städer förändras förs inte sällan mellan de som kräver hårdare tag mot brottslighet och de som vill se sociala investeringar, det är en polarisering som har gamla rötter, men en av de tydligaste är en felläsning av en sociologisk studie från 1982.

Att bygga en social infrastruktur i stället för att bara jaga de som slog sönder fönstret

Då publicerade sociologen George Kelling och statsvetaren James Q. Wilson sin broken windows-teori i tidningen The Atlantic. Enligt tolkningen av Wilson och Kelling uppfattar brottslingar trasiga fönster och andra former av störningar i grannskapet som signaler på svag social kontroll och som bevis på att brott som begås där troligen inte kommer att kontrolleras, vilket enligt tesen ökar brottsligheten.

Det här är en av de mest citerade vetenskapliga artiklarna någonsin och den kom att användas som en manual för hur man kunde vända utvecklingen i områden med hög brottslighet genom att stoppa de små brotten, den så kallade nolltoleransen. Resultatet blev att man stoppade och grep fler vilket ledde till godtycklig behandling och nyckfulla arresteringar av vissa grupper.

Men om man läser vad Kelling och Wilson verkligen skriver kan man dra en helt annan slutsats om vilka åtgärder som kan förändra en plats, eller man kan i alla fall dra slutsatsen att det behövs flera spår i en sådan förändring. I texten om de trasiga fönstren kan man läsa vad som händer när en stadsdel börjar få problem: 

”En bit egendom överges, ogräs växer, ett fönster krossas”.

Här står det mycket riktigt att ett fönster krossas, men om man backar i meningen, ser man att den börjar med att ett hus eller en tomt överges. Broken windows-teorin skulle – om man läser hela meningen – kunna formuleras som en investera-i-den-tomma-tomten-teori. Att bygga en social infrastruktur i stället för att bara jaga de som slog sönder fönstret.

Det finns en utjämnande kraft i de resurser som är öppna för alla.

Fördelen med att skapa nya platser i jämförelse med att söka upp individer är att det är mer hållbart över tid. Det byggda är en investering som står kvar i generationer, en öppen glasdörr på torget, handtag som nöts, en sträv gardin som bleks, läderfåtöljer som blir nedsuttna, bokhyllor och lampor av gulnat trä och det återkommande ljudet av stegen från någon som närmar sig för att fråga om det är något man letar efter.

I våra städer rör vi oss mellan det slutna, det privata, och det offentliga, det gemensamma. Det finns en utjämnande kraft i de resurser som är öppna för alla, som kan väga upp det som är utsattheten i det privata. Den öppna staden som en krockkudde.

Som det stora idrottsfält jag kommer till den här sena höstkvällen, en pappmugg svalnande kaffe i handen, vantar, mössa, vi samlas i en ring av varmt gult ljus och ångande andetag en blå kall kväll, vi står där och vet om varandra.

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”

Kulturlivet – snart en mansfri zon?

Nu dominerar kvinnorna som författare. Har något gått förlorat medan vi varit upptagna av kulturtanternas revansch och kulturmännens sorti?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet.