Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Dan Hallemar

Ta bort det döda från vår huvudstad

Dan Hallemar. Foto: Expressen / OLLE SPORRONG
Stockholms stadshus. Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES MAGNUS LILJEGREN
Foto: MAGNUS LILJEGREN - STELLA PICTURES / STELLA PICTURES - SWEDEN MAGNUS LILJEGREN
Foto: LOTTA NORDLANDER / FACEBOOK

Samtidigt som bostadsrättsägare i Stockholm tjänar stort på värdestegringar, har allt fler restauranger tvingats stänga efter klagomål från boende.

Dan Hallemar kopplar ihop dessa utvecklingar och manar till en bostadspolitik som tar fram nya idéer om vad en stad kan vara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det rasar ett kulturuppror i huvudstaden. Stängda konsertlokaler och barer har blivit symboler för en proteströrelse som menar att Stockholm blivit en plats där ljud och kultur inte får ta plats. En del av de som protesterar vänder sig till en av stadens uttolkare Joakim Thåström: ”Det är så vackert här, det e  / En vacker död stad”.  En huvudstad där en del medborgare inte tycks känna igen den stad de valde att bo i – den där levande brusande huvudstaden.

Men låt oss börja i en annan del av staden – hos barnen och i föreningslivet.

I Expressen (22/5) skrev Tomas Wilbacher under rubriken ”Läget är katastrofalt ni måste agera nu” om hur oerhört få idrottsanläggningar, inomhus och utomhus, som finns i Stockholm i relation till den växande befolkningen. Med minskat idrottande och ökad ohälsa som följd: ”Städerna växer men föreningslivet krymper alltså. Ursäkta språket kära politiker, men är ni helt dumma i huvudet? Läser ni forskningsrapporterna? Pratar ni med idrottsföreningarna?

En lyxens lekplats för en välbärgad elit och turister

Tillsammans med de som protesterar och oroas över kulturlivets hotade plats i staden kan vi lägga föreningslivets trångbodda barn. Den faktiska oron över barnens plats och den gryende känslan av att staden inte har plats för högljudd kultur säger något om hur staden har förändrats. I förändringens centrum ligger stadens bostäder och fastigheter.

I sin bok ”Living Complex – From Zombie City to the New Communal” skriver arkitekturteoretikern Niklas Maak om förändringen av städer som skett de senaste decennierna. De har, menar han, gått från att vara ”platser att leva på, till promenadvänliga investeringsportföljer” och vidare till ”en lyxens lekplats för en välbärgad elit och turister”.

De senaste decennierna har det skett en förskjutning i städerna där det enskilda objektet, stadens beståndsdelar som bostadslägenheten eller andra fastigheter, har blivit större maktspelare i hur staden runtomkring dem formas. Staden byggs inifrån och ut – från köket ut mot gatan eller från hotellrummet och kontoren ut på trottoaren. Helheten, idén om staden om man så vill, tar då stryk.

Det här förändrade lägenhetens relation till den omgivande staden

Men hur blev det så? En del av svaret finns i politiska beslut i bostadssektorn.

Fram till 1969 var det i lag förbjudet att tjäna pengar på en bostadsrättslägenhet. De kooperativa bostadsrätterna hade skapats för att undvika spekulation på 1920-talet. Lagen kallades BoKol, men det hade under 1960-talet blivit uppenbart att den inte fungerade, svarta kontrakt på lägenheter hade börjat säljas. När BoKol avskaffas 1969 öppnar Sverige för en bostadsmarknad – det gick nu att sälja lägenheter med vinst. 

Det här förändrade lägenhetens relation till den omgivande staden, den var nu inte bara ett hem utan en vara på en marknad, något man investerade pengar i. Precis som villorna och egnahemmen med sina staket utanför städernas centrum.

Det här gäller såväl hyrda som ägda bostäder

I Stockholms innerstad förstärktes den här rörelsen när man beslutade att göra det möjligt för hyresgäster att köpa sina bostäder. Hösten 1978 ändrade Stockholms stadsfullmäktige i de allmännyttiga bostadsföretagens ändamålsparagraf och gjorde det möjligt för hyresgäster att friköpa sitt boende. Den storskaliga utförsäljningen av allmännyttans bostäder började under senare delen av 1990-talet. Staden stoppade detta 2006 men har nu tagit upp det igen.

Om en befintlig bostad får ett högre värde statusmässigt eller ekonomiskt eller både och kommer dess relation till sådant som finns runtomkring – sådant som stör eller kan sänka dess värde eller status – att förändras. Det förändrar den lilla beståndsdelens relation till den stora staden, kvarteret, gatan, ljuden, nybyggena, störningarna.

Det här gäller såväl hyrda som ägda bostäder, rörelsen börjar med en förändring av det ägda boendet eller av investeringar i globala fastighetsportföljer, men drar med sig även hyreshus. Det är en individens anpassning till den stad som formas av politik och stadsbyggande.

Vems och vilkas värden är det som ska öka?

Om nybyggda bostadshus värde på en bostadsmarknad hela tiden ökar kommer de som bygger den och de som planerar för dem att vilja få ut så många bostäder som möjligt för varje bit mark. De ytor som blir kvar till lek, fritid och idrott kommer då att krympa – som vi kan se i den nya Hagastaden eller på Liljeholmskajen i Stockholm.

Protesterna mot den högljudda kulturen liksom den mot de minskade ytorna för föreningsliv är en illustration av makten över staden. Vem är det som bestämmer? Vems och vilkas värden är det som ska öka? Och hur ökar de? Och vad är av värde?

Kan man göra annorlunda? Om makten över stadens planering utmanas måste staden, det offentliga, väga upp detta med egen långsiktigt planering – vara en tydlig röst i stadsbyggandet.

Det behövs nya idéer om staden, gärna storslagna och småskaliga samtidigt.

För drygt hundra år sedan grydde i tider av social oro och kraftigt växande städer en ny stadsbyggnadsidé som kallades City Beautiful. Ett stadsbyggnadsideal där stadsplanens skönhet, monumentalitet och stadens hälsa stod i centrum, med stora parker och monumentala byggnader – gärna offentliga – som på Götaplatsen i Göteborg. Den har kallats en socialt ointresserad designkult – men den var också en storslagen idé om en ny stad.

Det behövs nya idéer om staden, gärna storslagna och småskaliga samtidigt.

Om Stockholm nu haft ett par decennier av en vacker-död-stad-rörelse kanske det är dags för en vacker-stad-rörelse. Men vad skulle vara det vackra i ”Beautiful” i vår tid? Små konsertlokaler, planerade och upplåtna av det offentliga, ett förutseende som gör att kulturinitiativ får växa och bli kvar på platser också när fastighetsutvecklarna närmar sig, storslagna planer för nya basketplaner, fotbollsplaner, idrottshallar, skolgårdar, parker. Inget sker av en slump, planering bygger staden, staden har planmonopol, den bestämmer hur staden byggs. 

Politik och stadsbyggande kan förskjuta städers centrum och dess tyngdpunkter både konkret och idémässigt. Det kan förändra hur vi medborgare ser på staden – på vad som är viktigt, vad som är nödvändigt, vilken plats vi har i staden och hur vi tar plats i den.

”Kärlek är för dom, dom som har tur”, sjunger Thåström. Det kan inte vara sant. Kärlek är för oss – vi som låter, leker, spelar, vinner och förlorar varje dag i denna stad.

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.

I tv-spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Svenska Akademiens avgående ständige sekreterare intervjuas av Jens Liljestrand.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!