Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Dan Hallemar

Självklart ska barnen få besöka museerna

Ung publik på Sörmlands museum.Foto: JELENA RUNDQVIST / SÖRMLANDS MUSEUM PRESSBILD
Agnes Lidbeck.Foto: KAJSA GÖRANSSON / NORSTEDTS
Dan Hallemar.Foto: Expressen / OLLE SPORRONG

Dan Hallemar svarar Agnes Lidbeck i debatten om barnens utrymme på landets museer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Författaren Agnes Lidbeck tecknar i en krönika i Dagens Nyheter en bild av museer som en plats där hänsyn till barnen går före hänsyn till den seende och tänkande vuxenpubliken. Museerna har blivit platser där man passivt betraktar verk på väg mot shoppen när de i stället borde ge rum för ”kvalitativ interaktion mellan verket och betraktaren”. Museers vilja att nå alla – också de under 18 år – står i konflikt med denna sista önskan, menar Lidbeck.

Vad är ett museum? Varför står de där byggnaderna i staden och tar upp en sådan plats? Varför är de ofta så prestigefyllda i sin arkitektur – så monumentala och centrala? Jo, för att de rymmer det gemensamma minnet, det vi valt att spara, förvalta och komma ihåg. Det skiljer dem från teaterscenerna och lyrikuppläsningarna. Museerna samlar för att vi ska minnas.

Så när ska jag få börja vara en del av detta kollektiva minne, när ska jag få tillgång till det? Hur gammal måste man vara för att få börja minnas? Ska man förse museer med utskänkningstillstånd för sitt material, något att intas efter 18-årsdagen? Dra en tydlig gräns mellan tweed och bävernylon? Be om legitimation vid dörrarna till det gemensamma minnet?

Betyder det att vissa människor inte ska få komma in?

Jag tror inte det. I det nyligen nyöppnade Sörmlands museum har man gjort själva arkivet till en del av museet, man kan se in till arkivhyllorna och få en visning där. Det ser ut som ett välordnat källarförråd och som om staden Nyköping och dess omnejd fortsätter in på hyllorna – historier som dött där ute lever vidare där inne i form av artefakter, spår av liv. Museet som en fortsättning på trottoaren.

Är museer platser för spår av liv eller platser för andakt och kontemplation? Som så ofta är de så klart både och. Betyder det att vissa människor inte ska få komma in? Det är mer tveksamt. En resebyrå kan göra ett hotell barnfritt och de så kallade museerna som drivs av privata kulturmagnater likaså, men det är en dystopi att stänga statliga museidörrarna för den som knackar på.

Livet i en stadskultur är inte motståndslöst, även om många som bygger de nya städerna vill få oss att tro det.

Staden och dess offentliga platser – dit man får räkna de statliga museerna – är aldrig konfliktfria, och ska kanske inte vara det. Att leva tillsammans, och att minnas tillsammans, kommer vara svårt ibland. Livet i en stadskultur är inte motståndslöst, även om många som bygger de nya städerna vill få oss att tro det.

När man ser institutioner som bibliotek och museer, de flesta med rötter i de kraftigt växande städerna på 1800-talet, kan man försöka tänka sig att de skulle byggts och formats i dag. Att någon skulle komma på idén att bygga dessa hus för oss alla.

Det tycks närmast osannolikt. Jag känner en stor tacksamhet mot de som lät bygga dem och mot de som släppte in mig redan när jag inte begrep någonting. Det fanns så många andra grindvaktare som skulle komma i min väg, tids nog.

 

Dan Hallemar är författare och kritiker på Expressen Kultur. Han leder också podcasten Staden.