Dan Hallemar

Lekfullt brutalt sjuttiotal när nya Liljevalchs öppnar

Stockholms stad utlyste 2014 en arkitekttävling för Liljevalchs tillbyggnad, och vinnare blev Wingårdhs arkitekter i samarbete med konstnären Ingegerd Råman.
Foto: Foto: Stefan Jerrevång / TT
Ingegerd Råman under pressvisningen av Liljevalchs+, ett konstverk för konst.
Foto: Stefan Jerrevång / TT
Dan Hallemar.
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: STEFAN JERREVÅNG/ TT / TT NYHETSBYRÅN

Den nya tillbyggnaden till Liljevalchs, Liljevalchs+, har mött hård kritik. 

Dan Hallemar besöker huset som i dag slår upp portarna för allmänheten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Liljevalchs konsthall på Djurgården i Stockholm ritades av Carl Bergsten och stod klart 1916. Den beskrevs i Aftonbladet som ”den moderna dekorationsfria stilen” och ”renodlad till det yttersta”. Andra kritiker kallade den för ”asketisk”.

Det kan verka svårt att se med vår tids ögon hur stram den föreföll då. Tiden har mjukat upp det asketiska. Nu har den fått en tillbyggnad, ritad av Gert Wingårdh och Ingegerd Råman.

Den förefaller också väldigt stram. Närmast asketisk. Den är också, precis som Bergstens byggnad präglad av betongen som material.

Bergstens konsthall formades ur en vilja att vara en del av den moderna tidens industriella produktion där betongen var central, mest tydligt i betongkassetterna i taket till ett av Stockholms finaste rum skulpturhallen, men var också ett sätt hitta tillbaka till klassiska proportioner. Betongen som en ny frihet.

Wingårdh/Råmans tillbyggnad hämtar sin historiska inspiration från svensk sjuttiotalsbrutalism med ett hjärta. Här anas Klas Anselms sublima konsthall i Malmö, liksom Sten Samuelssons eleganta bibliotek i Norrköping. Men här finns också inspiration från Schweiz, Kunsthaus Bregenz av Peter Zumthor, hantverksmässigt platsgjuten betong och magiskt ljus.

Gert Wingårdh under pressvisningen av Liljevalchs+, ett konstverk för konst.
Foto: Stefan Jerrevång / TT

Jag tror många som sett utsidan av det här nya huset har sett ett stramt och allvarligt hus, och det är det på sätt och vis, men det är också ett upptäckternas hus. Rummen har sina öppningar i hörnen, ibland syns de knappt. Avsatser tar en nedför trånga vackra trappor, in i passager och ut i nya rum. Det finns ett litet glasat hörn på översta våningen där man kan smita in och ställa sig, nästan dold. Det är ett oväntat fönster som blickar tillbaka på Bergstens hus. Det är ett befriande hörn i en byggnad som vill vara allvarlig, högtidlig.

Den är precis som dess förebilder i svenskt sjuttiotal och huset i Bergstens tiotalsuniversum nyfiken på vad arkitekturen kan göra med oss och våra upplevelser. Malmö konsthall är en ljusets låda som öppnar för förvandling, Norrköpings stadsbibliotek är ett hus som vecklar ut sig och upptäcker sina egna möjligheter. Wingårdh/Råmans nya konsthall är betong men försedd med en närmast postmodern vilja till rörelse, ett drama mellan slutet och öppet. Allt på väg mot rummen där ljus faller på konst.

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”



Agnes Wold: ”Sluta märka ord”

https://embed.radioplay.io?id=87318&country_iso=se

Agnes Wold gästar Expressens mediepodd och pratar om mediernas skuld för de apatiska barnen och hälsojournalistikens fallgropar. Med kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind.