Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Dan Hallemar

Känslan av ett hem har tjuvkopplat Ebba Busch

I tisdags möttes KD-ledaren Ebba Busch pensionären Esbjörn Bolin, 81, i Uppsala tingsrätt efter den inflammerade tvisten om husaffären. Förlikning mellan parterna finns inte än.
Ebba Busch tvistar om en fastighet.
Foto: CARL-OLOF ZIMMERMAN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Var det verandan som utlöste begäret?
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Dan Hallemar.
Foto: OLLE SPORRONG

Dan Hallemar fördjupar sig i Ebba Busch fastighetsaffär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det lilla röda huset har en liten söt veranda, den ser lite skev ut, intill den spröjsade fönster frostiga av köld. Redan när man ser den verandan i skogen med frostnupen mossa på sitt tak kan man börja drömma om att kliva upp för trappstegen, stanna till, låsa upp, öppna dörren, gå in och ställa ifrån sig skorna. Som Ebba Busch gjorde.

Det är möjligt att den där striden som Ebba Busch tar för det där huset hon vill köpa sker på den så kallade bostadsmarknaden men följderna hennes längtan efter den där nyckeln fått, visar på något mer, något innanför, något bortanför det som är möjligt att definiera som bara ekonomi.

Hemmet som en utopi – men inom räckhåll. En veranda för en tenor – eller en kristdemokratisk partiledare.

Alla som någon gång har haft ett hem eller längtat efter ett vet det.

Ska vi se Ebba Busch försök att köpa den som ett tecken på att den alltid ska vara till salu till högstbjudande eller ska vi försöka förstå varför hon så förtvivlat vill öppna just den där dörren?

När Ebba Busch slåss för att få ta över huset vid vattnet i Uppsala är det något som får henne att lägga allt åt sidan, strategier, politisk rationalitet. Känslan av ett hem tjuvkopplar henne. Det är en helt rimlig känsla. Alla som någon gång har haft ett hem eller längtat efter ett vet det. Den där dörren, de där rummen, det där livet. 

Det är en längtan med en plats, och denna plats har mer än någon annan plats de senaste fyrtio åren förvandlats till en vara som är till salu och en plats som allt färre kan efterfråga. 

I Tony Parkes bok ”The people of providence”, en intervju- och reportagebok från början av 1980-talet om ett bostadsområde i Londons utkanter berättar 34-årige Alan hur det gick till när han och hans flickvän Linda efter åtta månader fick en bostad i höghusen i Providence: ”När jag kom hem den kvällen och berättade för Linda sa hon ingenting, hon satte sig bara ner och började gråta. Jag är inte så bra på sådana där saker, jag sa ok, bra, jag går en sväng till puben.” När han kommer tillbaka har Linda lagt en vit duk på bordet, han frågar vad de ska äta. ”Och hon säger: Vänta så får du se, det är strax klart, gå och tvätta dig. Vet du vad det var? Sardiner på rostbröd”.

Det är nyckeln som öppnar sardinburken.

En nyckel till ett eget hem, sardiner på rostbröd, mer behövs inte för att förstå att frågan om bostad är en fråga om ett hem, och en långt mycket viktigare fråga än vad alla politiska partier låtsas om.

I sin bok ”Bostadsojämlikhet” kallar Carina Listerborn bostadsmarkanden för en ”nyckelns ekonomi”, där den som har en nyckel till en bostad har ett övertag, medan den som är utan är hänvisad till fastighetsägares godtycke. Den som är innanför och den som står utanför den bostadssektor som någon gång döptes om till en bostadsmarknad. Det är nyckeln som öppnar sardinburken.

I sin avhandling ”For the benefit of everyone?” analyserar Martin Grander allmännyttan utifrån ”observationen att dagens bostadssituation i hög grad präglas av ojämlikhet”. I en rapport med titeln ”Bostadsförsörjning mer än bostadsbyggande” (2018) framtagen av flera länsstyrelser formuleras i en lakonisk mening hela det bostadspolitiska läget i Sverige: 

”Länsstyrelsernas slutsats är att de grupper som har svårt att ta sig in på bostadsmarknaden eller stanna kvar på bostadsmarknaden av olika skäl inte står i fokus i arbetet med bostadsförsörjningsfrågorna.” 

Att ta sig in, att bli kvar utanför.

Ebba Buschs veranda skulle kunna sälla sig till de många symboliska bilder som den politiska historien är så full av. Alliansens badtunna, Bohmans dass, Palmes radhus.

Om det finns en skärningspunkt mellan politik och liv – mellan bostad och hem – så är det på verandor som den där, i den byggda gränsen mellan innanför och utanför. 



Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=79948&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.