Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Dan Hallemar

I underjorden söker de ännu sina förlorade saker

Första gången är Expressens sommarserie.
Dan Hallemar. Foto: OLLE SPORRONG
Inför ett nytt decennium. Heden i Göteborg, november 1919. Foto: - -
Kungliga biblioteket i Stockholm. Foto: CHRISTINA SJÖGREN

Kan man drömma på om ett ny blankt decennium i en värld av olyckor och storpolitik?

Dan Hallemar finner melankoliker och nyförlovade i ett Sverige för hundra år sedan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Nyårsnatten den första januari 1920, någon tappar ett korallhalsband på restaurang Riche i Stockholm. Samma natt förlorar någon en skunkkrage, troligen på Strand Hotells festvåning i huvudstaden, men möjligen också gående mellan Nybroplan och Hamngatan eller i en bil från hörnet av Hamngatan och Regeringsgatan till S:t Eriksgatan 25.

På nyårsaftonen, en dag tidigare, var kronojägaren A Hänström från Kårböle på hemväg från Ljusdal i en motorcykel med en sidovagn som byggts om till en släde. Motorcykeln slirar ner i diket och såväl den 45 årige Hänström som medpassageraren kläms fast i snön. 

När en person så småningom kommer förbi är Hänström redan död, medpassageraren undkommer dock oskadd.

Män i trekvartsshorts och solglasögon driver över gruset.

Jag kliver ut på trappan till Kungliga biblioteket i Stockholm, sommarsolen är varm trots att det är sen eftermiddag, nästan kväll. De små fåglarna piper i Humlegårdens stora träd, plataner, lindar, män i trekvartsshorts och solglasögon driver över gruset.

Jag har gått igenom det stora biblioteket, som är större under än över mark, och kommit ut här. I dagar har jag suttit där inne och vittjat arkiven. Små notiser om borttappade korallhalsband och skunkkragar. Om storpolitik och små tragiska dödsfall i snödrivor och överlevande utan namn.

Vad var det jag ville där inne?

I arkivet ser jag allt hända för första gången

Det var det glömda jag letade efter, det som ingen minns. Där på trappen, i sommarsolen, bär jag något av detta, glömskan bevarad i trycksvärtan? Om jag gör det, tänker jag, kan jag se den här världen, den som är så skarp, så obegriplig, så samtida, med andra ögon. 

Inte för att jag grävt fram någon sanning, något som alls förändrar ett förlopp eller sättet att se på historien, men för att de där fragmenten är som stjärnorna när man står i sommarnatten, en påminnelse om ens egen plats, den mycket begränsade och lilla men helt överväldigande viktiga. Måtte vi hitta det där halsbandet!

Som om det bara är detaljerna som kan hjälpa mig att se, att verkligen se, ansiktena, rösterna – också här och nu. I arkivet ser jag allt hända för första gången. Men allt har redan hänt. Ljuset och stillheten råder, tillförsikt och maktlöshet. Inte olikt en förälskelse. 

En verklig dag, där och då, med väder och död och man kan gå igenom den och ut till det nuvarande.

Jag cyklar genom sommarstockholm, förbi Riche, förbi Nybroplan. Jag tänker på Kårböle och medpassageraren i Ljusdal som inte fick något namn.

Finns det en möjlighet att se allt på nytt. Jag tänker på stadens alla arkiv och bibliotek, minnen samlade i bergrum och underjord, och byggnader. Kan man gå genom dem och komma ut på andra sidan som en annan. 

Det är inte en flykt bakåt, det är en väg tillbaka hit. Det är ett stilla rum där ingenting tycks försvinna, där inget glöms, bara förvaras i tysthet till någon läser det. Det är som att man putsar dammet av något väldigt gammalt, ett halsband, något som var helt verkligt. En verklig dag, där och då, med väder och död och man kan gå igenom den och ut till det nuvarande.

Och se det på nytt.

Ett snyggt Möblemang, Mattor och Husgerådsaker

En annons i Dagens Nyheters första nummer 1920 med rubriken Förlovade! ”Ett snyggt Möblemang, Mattor och Husgerådsaker, sälj. på grund av resa billigt. Ej till återförsäljare. Svar till ”Förändring 1920”.

Förändring 1920.

Sölvesborgs tidning den 2 januari samma år: ”Tecknade bidrag till orgeln i Ysane torde senast den 10 januari 1920 inbetalas till kyrkokassören”. I Norrskensflamman samma dag en beskrivning av en socialistisk agitator som reser till det lilla samhället Ljus där ett nytt föreningshus nyss invigts: 

”Tåget rusar in på Ljus järnvägsstation och undertecknad kastar sig ut på perrongen, varmt och hjärtligt hälsad av en liten grupp kamrater, ur vars ögon man liksom kan se glädjen stråla då de tala om sitt nya föreningshus.”

Stadens arkiv och bibliotek är en helt avgörande del av stadens liv.

Alla ögon som kommer emot en. Det är det som det där arkivet under marken i Humlegården kan göra.

Stadens arkiv och bibliotek är en helt avgörande del av stadens liv. Det är en ibland ifrågasatt uppgift. I Stockholm arbetar politiker hårt med att nyttomärka kulturen och stänga ner arkiven och biblioteken, tjänster ska försvinna, bibliotek läggas ner. Släcka ögonen som kommer emot oss där.

När arkitekten Louis Kahn ritade ett bibliotek för en privatskola i New Hampshire, Philip Exeter Academy, fick han höra att ett lokal tegelbruk just höll på att stänga igen. Han köpte då upp hela lagret av tegelstenar och använde det i biblioteket.

Det är så minnen lagras.

Den mänskliga förmågan att stryka över och gå vidare.

När moskén i Dandaji i Niger blev för liten och det skulle byggas en ny skulle den gamla rivas. När byborna fick frågan av arkitekterna som skulle rita den nya moskén vad de ville göra med den gamla blev svaret ett bibliotek. Nu står biblioteket – som också är ett kulturhus – ansikte mot ansikte med den nya moskén.

I en osignerad text i 1920-års första nummer av Dagens Nyheter kan man läsa om nyårsvakorna som hållits i staden om alla festklädda människor, om att bilarna inte räckte till på långa vägar och om hur ”förbrödringen var allmän och presentation brydde sig ingen om”. Den anonyme fortsätter: ”Den mänskliga förmågan att stryka över och gå vidare manifesterar sig aldrig så kraftigt som 31-decembernätterna. Då kastas sorger och bekymmer av, då skrattar man och är glad. Då är framtiden ljus och fager”.

Jag hittar dem i arkivet, melankoliker, nyförlovade och överlevande medpassagerare.

Men den anonyme skribenten tycks sitta på redaktionen ensam i ett melankoliskt nyårsljus: ”Så har det nya året börjat. Det blir inte som vi hoppas, för det är det aldrig något som blir. Men med samma tillit skola vi ändå omsider hälsa det nästa”.

Någon annanstans i staden skriver någon på en annons med rubriken Förlovade! och ger den signaturen ”Förändring 1920.”

Jag hittar dem i arkivet, melankoliker, nyförlovade och överlevande medpassagerare.

Det finns en tillit i detta, hur platserna vi rör oss genom vilar på dem och de arkiv som förvarar spåren av dem. Vi står ansikte mot ansikte med varandra. 

Förresten: En större tavla förlorades under bilfärd å Vasagatan, mellan Centralstation och Oscarsteatern, tisdagen den 30 kl 9 e.m.

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.