Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Dan Hallemar

I nya ”Saltkråkan” hör man inte längre rösten Astrid

Astrid Lindgren. Foto: BERTIL ERICSON / TT / / TT NYHETSBYRÅN
Dan Hallemar. Foto: OLLE SPORRONG

Det muntliga tonfallet hörde till Astrid Lindgrens signum som författare.

Dan Hallemar ser hur det nu är på väg bort från utgivningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nu finns ännu en version av ”Vi på Saltkråkan”. Filmberättelsen som Astrid Lindgren skrev som blev en tv-serie som gick 1964 med svårförglömliga och lätt irriterande karaktärer – ackompanjerad inte minst av Ulf Björlins överraskande tolvtonsmusik. Tv-serien blev sedan en bok (1964).

Nu kommer en förkortad version av bokmanuset ut som bilderbok med nya bilder av Maria Nilsson Thore. ”Vi på Saltkråkan” var en lättälskad teveserie men boken blev inte en av Astrid Lindgrens bästa. När den nu kortas ner till bilderbok tycks det sista av sältan i havsvattnet utanför Saltkråkan dunsta bort. 

Man saknar associationerna, utvikningarna, språkglädjen.

Nyanser i språket försvinner, fokus vrids mot barnen – bort från den där relationen mellan vuxna och barn som drev den första tv-serien och bort från en tv-series tydliga scener som kan växla mellan samtida skeenden – som också finns kvar i den första boken. Men det fungerar ju inte i en bilderbok, då måste man följa ett tydligt spår, och kanske är det då inte en bilderbok man ska göra. Även om man nu vill hitta en ny, yngre generation, för berättelserna. 

Man saknar associationerna, utvikningarna, språkglädjen och den lilla märkliga oron i tolvtonsmusiken. 

Som när Melker ser Tjorven i gräset och önskar henne bort: ”Visst var det en vacker sommarbild, tänkte Melker, trind unge på sten bland gulmåra och dallergräs, men han visste att han inte skulle kunna skriva ett ord så länge han hade den där ungen i blickfånget varje gång han tittade opp”. 

Ur "Saltkråkan: Ett litet djur åt Pelle". Foto: RABÉN & SJÖGREN
Astrid Lindgrens förvaltare har gjort sig kända som en svensk variant av Walt Disney.

Kanske är min generation som såg tv-serierna skadad av att se Torsten Lilliecrona buttert älskvärda gestalt för att förstå att sagoberättandet går vidare på nya platser. Men Astrid Lindgrens förvaltare har gjort sig kända som en svensk variant av Walt Disney: stenhårda med kvaliteten och utförandet i allt som formuleras, illustreras och gestaltas i hennes namn, från böcker till Astrid Lindgrens värld och Junibacken. Här har man släppt på texten för mycket. 

Man hör inte rösten Astrid. Synd för de Stina-charmiga illustrationerna av Maria Nilsson Thore – den sista av Pelle på skärgårdsklippan med kaninen är perfekt – skulle fungerat till en originaltext för nya läsare.

Ur "Saltkråkan: Ett litet djur åt Pelle". Foto: RABÉN & SJÖGREN
Men ”Kalle – den lille tjurfäktaren” är ren, rak högläsningsgodis.

Med bilderboken ”Kalle – den lille tjurfäktaren” är det något helt annat. En återutgåva också den, men av en bilderbok som hette ”När Adam Engelbrekt blev arg” (1991) och som innan dess var en berättelse med titeln ”Småländsk tjurfäktare” (1950). Här sitter Astrids ton från första sidan, historien om tjuren som kom lös: ”Han skulle kanske varit lös än om inte – ja nu ska ni få höra”. Det är en sorts ur-Emil-historia. 

Ur "Kalle – den lille tjurfäktaren". Foto: RABÉN & SJÖGREN

Det har sagts att Astrid Lindgren läste sina böcker när hon skrev dem, för att de skulle ligga rätt i munnen vid högläsning, som muntliga sagor. Det kan vara det som alltid gjort dem så njutbara för att läsa för barn och det är det som riskerar att falla bort om man stuvar om dem för mycket. 

Men ”Kalle – den lille tjurfäktaren” är ren, rak högläsningsgodis som återföljs av ljuvligt romantiska akvareller av Marit Törnqvist., med Småländska urfärger, grå, brun med stänk av vita sippor i en Elsa Beskow-tradition. 

Det är lekfullheten och nyanserna – och saltet – i dem som öppnar för det.

Där finns något att bygga vidare på, okända, svårtillgängliga små sagor i Astrid Lindgrens fatabur. Inte minst för att illustratörer som fått ta tag i dem, i deras språk och tilltal ofta blivit lika skärpta och folkkära som hon. De är som Torsten Lilliecrona, eller Ulf Björlin, deras verk växer och vågar i närheten av berättelserna. Det är lekfullheten och nyanserna – och saltet – i dem som öppnar för det. 

Om man vågar låta berättelserna vara lika komplicerade och infallsrika som Astrid var, och som de i sin tur blev. 

BILDERBOK

ASTRID LINDGREN (text) MARIA NILSSON THORE (bild)

Saltkråkan: Ett litet djur åt Pelle

Rabén & Sjögren

3-6 år

 

ASTRID LINDGREN (text) MARIT THÖRNQVIST (bild)

Kalle – den lille tjurfäktaren

Rabén & Sjögren

3-6 år

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.