Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Dan Hallemar

Den asociala staden

Andrum. Dan Hallemar har tröttnat på att staden måste vara en plats för det aktiva, det kreativa och det sociala. Jakten på den anonyma tystnadens tillvaro slutar på en Seven Eleven.
Foto: Izabelle Nordfjell

Stadsplanering handlar allt mer om att skapa kvarter för "planerad kreativitet" och ett "aktivt liv".
Dan Hallemar söker efter platser som inte kräver något av honom och finner friden på Seven Eleven.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sittplatsen i fönstret på Seven Eleven är som gömslet i skogen, man ser allt utan att synas. En plats som finns överallt syns inte längre. Jag letar efter platser som inte vill mig någonting. På jakt efter platser som inte är kluriga koncept, som inte är idéer om identitet eller slogans om samhörighet. Där staden får göra det den är bra på, erbjuda anonymitet, ensamhet, tomhet. Där den struntar i dig.

I den samtida staden ska man välja livsstil och tillhörighet. Staden programmeras. Bostäder och platser målgruppsanpassas. Staden segregeras så att homogeniteten ökar i varje punkt. Olikheterna byggs och planeras bort. I visionen för Norra Djurgårdsstaden i Stockholm skriver man att "Utformningen kommer att göra det enkelt för boende och verksamma att ta egna initiativ till en ansvarsfull livsstil som också skapar goda sociala relationer".

När den nya stadsdelen Ulriksdal planeras norr om Stockholm är det med sloganen: "En stadsdel för aktivare liv". I boken "Ground control" skriver Anne Minton om hur man i Storbritannien inför ombyggnaden av gamla stadskärnor, så kallad "regeneration", talade om "planerad kreativitet". Allt för att undvika det oplanerade i syfte att ha kontroll.

Det sociala livet. Det aktiva livet. Det kreativa livet. Vad är det med fixeringen vid det? Paniken växer inför en stad som är byggd som en tallriksmodell.

De här exemplen är bara lappar hämtade ur en stor säck med likadana. Om att bo i Nyköping (på annonstavlorna längs motorvägen någon som gör yoga bland kor på en strand) eller om att flytta till Hornstull i Stockholm (fokus är på mat, sällskap, dryck, möten, shopping och att ha det bra i största allmänhet). Alltid är det förväntningar på livet. Staden, bostaden, har blivit en del av förväntningssamhället. Som viktminskning med åtföljande komplex. Det är då man börjar leta efter platser som inte har några förväntningar eller som rymmer alla möjligheter.

Pär Rådstöm naglade fast den där känslan av trångboddhet i det svenska 1950-talet. Han skulle kunna göra det i dag, igen. Det finns en fri tid men det finns allt färre fria platser.

Om det på 1950-talet fanns en längtan efter bykulturens kollektiva likhet när många var främlingar i en ny stad, finns en liknande drift i dagens städer efter kollektiv autenticitet.

Om medierna blivit sociala så har städerna i allt större utsträckning också betraktats som platser där det sociala ska förstärkas i varje punkt.

2007 gjorde den brittiska forskningsstiftelsen Roundtree Foundation en observationsstudie på offentliga platser i Storbritannien. 46 observatörer gick runt på torg och gator och deras slutsats var att en av de viktigaste funktionerna hos offentliga platser var att "tillåta människor att inte göra någonting". En funktion hos torg och andra offentliga platser som evenemangs- och nyttighetskultur i många fall har velat programmera bort med uteserveringar, torgstånd och evenemang.

Jag letar efter den asociala staden. Efter de tomma platserna. Som skogen kan vara det. Ni vet den där filosofiska gåtan om trädet som faller i skogen som ingen hör. Jag letar efter platser att falla på. Staden och skogen är perfekta fantasier och därför så lika, närmast omutliga, bortom kontroll, så stora ekosystem att man kan förlora sig i dem. Om man hittar gömslet. Det har visat sig, när jag letat, att de platserna är de mest karaktärslöst kommersiella och stillsamt offentliga. Seven Eleven och biblioteket i ohelig allians.

Biblioteket är ett rimligt val för den som vill vara i fred länge. Det går att försvinna där inne, det är som nattbussen som går runt. Somnar man kastar någon av en när det är dags att stänga. Det är vilsamt. Gamla bibliotek är bättre än nya. Nya bibliotek har någon sorts idé om ljus och om att ses och synas, någon tanke om det sociala livet. När jag en gång intervjuade arkitekten Daniel Koch om hans licentiatavhandling om bibliotek och kunskapsbyggande kom han emot mig vid Stadsbiblioteket i Stockholm med en pappmugg från Seven Eleven i handen och berättade om de nya bibliotek han hade studerat, som det i Växjö och Malmö: "Biblioteken har gått från att vara bokförvaring till det öppna bokhavet. Kunskapen har flyttat från böckerna till den vardagliga avslappande diskussionen i soffan". Han beskrev dem som att de "bygger på ett ideal om den öppna människan som alltid vill umgås och är bekväm med att positionera sig i ett öppet landskap".

Positionera sig i ett öppet landskap. Där är staden som jag upplever den nu. När man var barn och yngre var staden seriekopplad frihet. Man drev, det var kallt, man längtade alltid in i värmen. In mot centrum. Nu är man Jocke Berg. "Allt har sin tid" sjunger han uppgivet på Kents nya skiva. Han ser ett Stockholm som en gång var ett tempel i Jerusalem, men som nu är ett fängelse. Var finns friheten när stadens centrum, som man längtat till sedan man var liten, blivit en snitslad bana av målgruppsanpassning och olika former av homogenitet? Jo, i utkanten, i periferin.

Gamla bibliotek är kvar där, i en asocial utkant. En frizon. När jag letar för att hitta andra liknande platser finns de i den rena råa franchisekommersens opersonlighet. Som på Seven Eleven. Jag tror bensinmackar kan fungera också, Statoil. Bilen fungerar i alla fall. Jag ensam i bilen, på väg mellan två förorter med sportradion på, är asocial. Man talar oftare om "levande städer" i dag, i min bil är jag en del av det döda, det asociala. Jag säger inte att det är gott, bara att det är befriande.

Stefan Zweig, på ständig påtvingad resa, formulerade det som att vi tycker om att resa för att "we are drawn by the desire no longer to be at home and therefore no longer to be ourselves". Att inte bli identifierad som någon, utan att slippa att bli det. Jag tar bilen, eller går till Seven Eleven. Jag hittar den asociala staden. Det är en resa bort från centrum till en periferi som ännu inte har identifierats.

Jag går alltså in på Seven Eleven sätter mig i fönstret. Det är som ett lugn sprider sig, egentligen en trötthet som får ta plats, en inåtvändhet som kan loopas in i Agnes "Right Here Right Now" som går på Mix Megapol eller babblet som kommer efteråt. Menlöst brus. Vad är det med den här platsen? Ingen investerar något i den, den betyder ingenting. Folk kommer in och köper vad de ska ha och går igen. Han bakom disken är en uppvisning i inrepeterade säljfraser av typen "för 25 kronor får du en bulle också". Han kommer aldrig att lägga märke till mitt ansikte. Är det en dyster plats? En avsocialiserad plats? De som fikar här är gymnasieelever som har en rast eller äldre damer som läser om europeiska kungahus i skvallertidningarna. Var kommer lugnet från?

Jag kommer att tänka på en av filmhistoriens mest sympatiska män. Pizzeriaägaren Sal i Spike Lees film "Do the right thing". Sal är tålamodet själv när hans söner är rastlösa eller aggressiva. Han vill inte lämna kvarteret där han alltid varit. Men i en scen kommer Radio Raheem in på pizzerian med sin bergsprängare på högsta volym. Sal ber honom stänga av, Raheem vägrar. Sal skriker att det här är hans pizzeria och här ska det vara tyst. Raheem stänger av. Det blir tyst. Jag känner som Sal, där och då, när jag kliver in på Seven Eleven. Tystnad. Inte i någon ljudmässig mening, men känslan av att andas ut. Fri tid, som i avsiktslös tid, på en avsiktslös plats.

Det kan ha varit så här Andy Warhol kände när han insåg att sopp-burkarna från Campbell kunde vara konst. På butikshyllorna, som en frihet, en väg ut, i det som alla slutat se.