Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Dåligt påhitt

ANTIESKAPISM. Lena Dunhams karaktär är lite för verklig för att berättelsen ska bli bra.
Foto: Jojo Whilden

Tv-serien "Girls" har hyllats för att vara mer verklighetsnära än föregångaren "Sex and the city".
Therese Eriksson menar att det är graden av fiktion som gör en serie bra och inte graden av realism.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Världen går och drar på en seglivad föreställning om att en fiktion som skildrar det vanliga och verklighetstrogna, är en intelligentare och bättre fiktion än den som skildrar en ouppnåelig fantasivärld. Det är en missuppfattning. Men det är förmodligen också skälet till att tv-serien "Girls" anses vara så mycket bättre än föregångaren "Sex and the city."

För Lena Dunhams Hannah Horvath saknar ju Carrie Bradshaws lockar, kropp och designtyngda garderob, hon är inget ouppnåeligt, chict New York-ideal - hon är egentligen inte något ideal alls. Och "SATC" är måhända inte lika realistiskt som "Girls" (även om jag starkt ifrågasätter att tjejer i allmänhet kan identifiera sig med karaktärerna), men sedan när är akut realism det högsta värdet för konst?


"Girls" är en serie som är "SATC" skyldig en hel del. Både själva inramningen med fyra New York-tjejer och deras trassliga (kärleks)liv, och de specifika rip-offsen; som när Marnie i "Girls" kommer hem till konstnären Jonathan Booth och ombes kliva in i hans mästerverk, en installation av gamla tv-apparater som visar olika våldsamma scener.

Det är ett direkt lån från andra avsnittet av "SATC", där konstnären Barkley visar Carrie sitt tv-konstverk, ett antal apparater som visar hur han har sex med olika modeller.

Men vid en närmare granskning (jag har under de senaste veckorna sett alla avsnitt som finns), framträder vid sidan av likheterna också väsentliga skillnader. Det är inte bara de mest uppenbara: att karaktärerna i "SATC" är mer sympatiska än de i "Girls", eller att de lever helt andra, vuxnare och mer privilegierade liv än 20-nånting-gänget i "Girls". Det är inte ens det att "SATC" håller sig mer inom ramarna för ett normerande ideal kring utseende, kropp och kärleksdrömmar än vad "Girls" gör. Det är faktiskt formen snarare än innehållet som tydligast skiljer serierna åt.

"SATC" är glammigt, glansigt, ouppnåeligt. Det kan man tycka vad man vill om, men det är åtminstone tydligt: det är fiktion. Och inför fiktionen är vi fria att förhålla oss fritt. Vi kan välja, vraka, avfärda och drömma.


"Girls" å andra sidan imiterar en påstådd verklighet och vanlighet, vilket alltid är vådligt. Förutom att man då blir självklar måltavla för allehanda kritik (från att det inte är trovärdigt att någon som ser ut som Dunham får ligga med snygga män till att rollistan inte är representativ för hur verkligheten faktiskt ser ut), så missar man också en del av poängen med den fiktiva berättelsen.

För det som Lillemor i Kerstin Ekmans "Grand final i skojarbranschen" säger om böcker gäller också för tv-serier: "De är bättre än verkligheten, mycket bättre för de är koncentrerade och styrda. Vi behöver styrsel och styrning."

Styrsel och styrning lyser med sin frånvaro i "Girls", den saknar helt enkelt en tydlig berättelse. Dialogen är impulsiv och planlös, avsnitten hakar inte i varandra på något tydligt sätt, karaktärerna saknar inte bara riktning i sina egna liv utan också i tv-serien, medan "SATC" har en tydlig dramaturgi. Där de tjejerna är roliga, smarta och drivna i sina samtal, är det ärligt talat rätt mycket snömos i "Girls"-dialogerna. Att människor i allmänhet pratar och lever rätt slumpmässigt är förvisso sant, men det är ju just det som gör att verklighet och fiktion inte är samma sak!


"Girls" är ett icke-"SATC": dess råare, skitigare, mer realistiska spegelbild. Om "SATC" ger tittaren en eskapistisk känsla av ett liv man bara kan drömma om, är "Girls" en antieskapism - "tack gode gud för att det där inte är mitt liv". I slutändan är det förstås en smakfråga vilket man föredrar - och jag gillar båda serierna fast av helt olika skäl; "Girls" för att den är innovativ och modig, "SATC" för att den har en tydlig berättelse med intelligenta och sympatiska karaktärer - men det irriterar mig att "Girls" på grund av sitt realistiska anslag anses vara bättre tv.

Här lurar den urgamla distinktionen mellan yta och djup bakom hörnet:

"Girls" anses smartare för att den inte är ytlig, "SATC" anses mindre intelligent för att den är det. Det är en uppdelning som inte enbart är tröttsam, utan också... ja, ytlig. Jag behöver något mer än avsaknad av Manolo Blahniks och förekomst av icke-trådsmala kroppar för att gå med på att "Girls" skulle vara en smartare tv-serie än "SATC". Det är kvaliteten på fiktionen, och inte graden av verklighet, som avgör värdet på en fiktiv berättelse.