Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dalhallas Carmen går som en dans

Don José (John Daszak) och Carmen (Anna Larsson).
Don José (John Daszak) och Micaëla (Anne Wik Larssen).
Carmen och dansare i spåscenen.
Krister St Hill som Escamillo.
Dansare från Diambra kommer loss i Dalhalla.

Gunilla Brodrej ser streetdance gifta sig med opera i det spektakulära kalkbrottet Dalhalla.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är cirka 14 grader i luften. Någon berättar att dansarna har en bastu där de kan värma sig bakom den stora utomhusscenen. Jag hoppas de har rejält med gage också.

Vi sitter kvar i transferbussen som har tagit oss från Rättvik till det gamla kalkbrottet Dalhalla. Det ösregnar så vi försöker hålla oss torra så länge det går. När uvertyren spelas blir det äntligen uppehållsväder.
Opera i Dalhalla är ett högriskprojekt för alla inblandade.
Den ideella föreningen som producerar den marginella operadelen av utbudet i det gamla kalkbrottet har nog inte råd att vara experimentella.
Därför kör de med säkra kort som "Carmen". Förra året var det "Turandot". Året innan blev det ingen opera. 2013 var det "Rhenguldet".
Det är visserligen inte helt fullsatt, men förvånansvärt många platser är fyllda av människor som är villiga att ta risken att sitta i ösregn utan paraply i flera timmar.

Göra om klassikerna

En av poängerna med att spela klassiker är ju att man kan göra om dem, tolka, leka och utmana. Historien om den fattiga cigarrarbeterskan som förvrider huvudet på korpral Don José och sedan tröttnar på honom är så sliten att den måste aktualiseras. Men här i Dalhalla får man lov att sänka kraven i respekt för att någon över huvud taget orkar genomföra opera på de här villkoren.

Solisterna, 22 dansare, 50 körsångare, orkestern, samt statister. Den lysande Dalasinfoniettan under Daniel Blendulf är tack och lov ännu anställda av Musik i Dalarna. Men jag ska inte förlora mig i de ekonomiska förutsättningarna. SVT är här och filmar och lördagens (kvällens) föreställning kommer att direktsändas till biografer runt om i landet.

"Carmen" får en enorm uppmärksamhet, trots ynka tre föreställningar.
Är det värt det?
Ja, men inte av den möjligen självklara anledningen att se och höra den uppburna och erfarna mezzosopranen Anna Larsson som gör titelrollen för första gången. Jag tycker inte att hon passar så bra för Carmen. Hennes röstkvalitet som i Mahler-sammanhang är en styrka blir här en svaghet. Klangen låter inåtvänd och rolltolkningen stannar på ytan. Tenoren John Daszaks röst (Don José) är å andra sidan lite för forcerad.
Möjligen är det meningen att Larssons Carmen ska framstå som falsk, en spelare som använder människorna runt omkring sig som brickor i spelet. Men jag blir inte övertygad om att det är avsikten.

Escamillo njuter skamlöst

Jag hittar inte regissörens, Ulrik Qvale, avtryck på uppsättningen. Utom möjligen i sättet på vilket Don José mördar Carmen. Han har tillsammans med sitt konstnärliga team valt en traditionell läsning även om Karin Sundvalls fulroliga scenkostymer signalerar nån sorts individualistisk samtid där var och en stylar sig med allehanda färgglada second hand fynd. Mest glittrar Krister St Hills Escamillo. Han njuter nästan skamlöst av att sjunga Toreador-visan och backas upp med högoktaniga schlagermoves från bakgrundsdansarna. Det passar rollen och får mig på gott humör även om det borde finnas hundra andra intressantare sätt att tolka honom.

Främst är det Ambra Succi från Bounce street company och Dalasinfoniettan som gör att Dalhallas Carmen lyfter.

Scenen på Lillas Pastias värdshus där Carmen och hennes väninnor festar med soldaterna sjuder av liv och lust. Jag blir helt upprymd av hur den akrobatiska streetdancens samtida uttryck gifter sig med Bizets spanskinfluerade romantik. Benke Rydman har banat vägen med "Svansjön" och är nu på gång med "Nötknäpparen". Den moderna streetdancen är så raffinerad idag att den behöver mer än jämna beats.

Norsk sopran gör starkast intryck

Bland sångarna är det den norska sopranen Anne Wik Larssen som gör starkast intryck. Hon spelar Don Josés flickvän Micaëla på ett självklart och genomtänkt sätt trots att hennes roll är så otacksam. Här är hon intressantare än sitt uppdrag som plikttrogen budbärare och giftaslysten oskuld. Man får verkligen en känsla av att hon har en historia och en ambition, som är större än att få gifta sig med Don José.
Och hennes röst är så övertygande och bärig och ljuvlig att man vill slå Don José i skallen för att han inte fattar att det är henne han måste älska.

Regnet fastnar tack och lov i molnen över Dalhalla den här kvällen. Mörkret tätnar över grytan. När Carmen och hennes kumpaner i förspelet efter paus kommer åkande på det upplysta grönblåa vattnet i tre roddbåtar är det precis så trolsk stämning som man förväntar sig av den här platsen.

Danserna, de som Ambra Succi koreograferat så väl med örat tätt tryckt mot Bizets partitur, i absolut samklang och synk med den dynamiska Dala sinfoniettan, framkallar känslor som inte går att sätta ord på. De presenterar en musikdramatik som gör oss både upplyfta och varma. De är Carmen upphöjt till två.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!