Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

DALARNA

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Killen i kassan på Lappens vägkrog i Hedemora ber om ursäkt för att potatisen tog slut. Då har jag ändå serverats tolv stycken. Önskar jag lite pommes frites?
Väggarna på Lappens pryds av kurbitsar men blommorna på bordet är av plast. Utanför rutan bränner trafiken förbi på Stockholmsvägen. Det var här Anders Eklund brukade äta.
Som uppvuxen i Hedemora vill jag utfärda en varning – de som stannar på Lappens, ja i Hedemora överhuvudtaget – riskerar att få sin dalabild solkad. Inte bara potatisen anländer i rent fabriksmässiga volymer. I rondellerna utanför Lappens två serveringar cirkulerar stammisar från gruvdriftens och stålindustrins kransamhällen. Detta är industribygd.
Hedemora är köpstaden i mitten – men vad för köpstad? Den tycks ha drabbats av lepra. Dess kroppsdelar faller av. I gamla järnhandeln, på tidigare Hemköp, i längan med Posten – där ligger i dag andrahandsbutiker som slumpar ut Hedemora för en spottstyver.

Vi är på väg mot en bygd som är bättre balsamerad: Tällberg vid Siljan. Där väntar Dalarna intakt.
Nu rusar vi fram mellan träden. I ”Lilla romantikpaketet” på Hotell Åkerblads i Tällberg ingår en kulturvandring som börjar klockan tre.
Guiden Signe Alm – hon driver kulturhotellet Siljansgården och har en syrenblomma fäst i linnet – berättar gärna om den allmogearistokrati som nu varsamt rustar Tällbergs härbren.
Hon pekar över gärdsgården mot Fordchefens gård. Ja, de har väl råd och frun i huset är så intresserad av trädgård.
Vi suckar över den nedtonade prakten och promenerar vidare under hängbjörkarna till Green Hotell, där kungafamiljen brukar bo när de är på Tällberg Forum för att diskutera miljön.
Först i Sverige med inomhuspool, berättar Signe Alm om hotellet, som har utsikt över Siljan. Först i Europa med att lansera smörgåsbord. I annexet hänger tavlor av både Zorn och Grünewald. Signe Alm pekar.
Vi passerar fler lupiner och träder in på Gammelgården Holen. Bastanta lador – stall, loft, härbre – från olika sekel baxades hit vid förra sekelskiftet av entusiasten Gustaf Ankarcrona. På ängen utanför står en midsommarstång redo att majas.

Vi måste stanna till vid Gustaf Ankarcrona en stund. Idén om Dalarna som svenskt mönsterlandskap är mycket äldre än han. Men det var Ankarcrona som såg till att konservera Siljansbygden när den senast var hotad – vid förra sekelskiftet. Alla allmogearistokrater därefter vandrar i hans fotspår.
Ankarcrona, konstnär från Småland, befann sig 1901 i Gävle för att avbilda en tobaksfabrikör. Samtidigt pågick provinsmässa med hemslöjd. Helgklädd Leksandsallmoge vandrade på öppen gata. Ankarcrona hade aldrig sett liknande.
”Fanns det ändå i denna kulturförödande tid en bit Sverige kvar, där folket, utan utklädsel, ännu bar sin egen yttre prägel av eget väsen i egen bygd?”
Redan dagen efter for han till Siljan och mötte röda gårdar och gråa gårdar och spinnrockars surr och vävstolars dunk. ”Här levde ännu ett folk. Här levde ännu dess konst.”
Ankarcrona var knappast den första konstnär som drabbats av färgprakten vid Siljan – men till skillnad från tidigare voyeurer knackade han på i stugor och uppmanade allmogen att bevara vad som kunde bevaras. Ofta visste man inte sitt eget bästa. Kullor rev ned textilväven från väggarna och klippte skurtrasor av kulturskatten, berättar Signe Alm – som själv härstammar från Blekinge. Alla gillade Ankarcrona, säger hon. Han ville göra midsommarafton till nationaldag.
Den så kallade ungdomsrörelse han gick i bräschen för var en cocktail av progressiva jämlikhetsvärderingar och starkt konservativa jordideal. Ankarcrona grundade Leksands hemslöjdsförening och svetsade samman de lokala hembygdsföreningarna till ett gemensamt förbund. Hans lidelse för landskapet gick djupare än till estetik och ting.
Han for runt i helvit vadmalskostym och predikade Dalarna som politiskt föredöme – där småbruk, nykterhet, hemkänsla stod som värn mot bolagen, tobaken, krogarna. Demokratin, trodde han, hade sitt givna stöd i ”sockendräkternas bibehållande, som bryter ned alla klasskillnader”.
Idén om Dalarna som ett klasslöst samhälle lever kvar. Om Göran Persson hade byggt sin gård vid Siljan i stället för i Sörmland hade nog inget drev rasat mot patronfasonerna. Dalarna har varit skonat från jordägande adel, som uppkomlingar velat imitera. Här hägrar endast sockendräkten som all-mänskligt ideal. Den tiger om tomtpriserna.

Gustaf Ankarcrona var så framgångsrik eftersom han spekulerade i en självbild med vissa anor. 1937 utkom kritikern Gustaf Näsström med boken Dalarna som svenskt ideal. Den är lysande ironisk – den första bok, enligt författaren, som inte beskrev Dalarna och dess historia, utan bilden av Dalarna och dess historia.
Dalarnas status som nationalsymbol, som ett ”Sverige i sammandrag”, daterar han till slutet av 1200-talet då ”världens äldsta alltjämt existerande industriföretag bildades” i Stora Kopparberget i Falun.
Dalarna har sedan dess framstått som ”arveblodet”, ja själva det ”kraftpumpande hjärtat i det frostbitna och rödbrusiga, ölsvullna och manhaftigt domderande gamla krigar-Sverige, kontinentens skräck och Guds underland i Ultima Thule”.
Stora ord, javisst. Men med en sådan urberättelse inom sig har regenter bara behövt puffa på masarna för att väcka deras sturska självkänsla och stolta historiemedvetande och de har omgående åter ställt upp i rikets tjänst. Det var det Gustav Vasa visste när han sökte hjälp hos masarna för att försvara sig mot dansken, och fick det. Gustaf Ankarcrona slog på samma reflex.
Så har Dalarna blivit de stora folkrörelsernas provins. Själva kärnpunkten i dalalynnet är ett lättrört sinne, raljerar Gustaf Näsström. De har snarare dresserats av andra än styrt sig själva. Som tack har masarna fått en presentbricka full med anekdoter om hur redigt och kvickt behjälpliga de varit makten – som när de hissade Gustav Vasa genom dasset i Ornäs. En ”förmåga att snabbt behärska en situation, som svensk allmoge så gärna åberopar och så sällan äger”, säger Näsström.
Följsamheten låter inte så smickrande kanske, men ganska svensk?

Hursomhelst – en viss revidering av dalalynnets förträfflighet har märkts i hembygdsförbundets egna skrifter under senare år.
De rasbiologiska experimenten som skedde i samarbete med hembygdsförbundet – Dalarna fick tidigt pris för sin ovanligt rasrena befolkning – har lyfts fram i kritiskt ljus. Ankarcronas ”Führer-natur” har sminkats av och man har påmint om porträtten på Hitler och Hindenburg som stod på skrivbordet när han dog. Hans antisemitism beskrevs som ”frän” redan 1937.
Vilket å andra sidan inte hindrar Leksands nytillsatta kulturchef Marie Folkesson från att minnas honom med värme. I Falu-Kuriren (10 juni) svarar hon på frågan: ”Kultur i Leksand. Vad är det för dig?”
– Gustaf Ankarcrona, kurbits, Siljan, vackra hembygdsdräkter och sång och musik. Jag är hemskt förtjust i hemslöjd och annat man skapar med händerna.
Men om allmogen nu är beroende av influgna säsongsregenter, vem är då dagens Ankarcrona i Tällberg? Anders Åkerblad, vd i tjugonde generationen för hotellet vi bor på, funderar ett tag och säger: kanske Bo Ekman. Tidigare Volvodirektör och Sifochef som initierat Tällberg Forum. Det startar på onsdag i nästa vecka.
Jag ringer i honom i Stockholm, han är dubbelboende med gård i Tällberg, och frågar om han är dagens Ankarcrona?
– Absolut inte. Ankarcrona stod för helt andra föreställningar. Han finns där på nocken och gjorde en insats för hemslöjd men han stod för värderingar som utvecklades till synnerligen bruna.
Men varför just Tällberg som plats för en internationell miljökonferens.
– I Tällberg finns inte ett enda disko, inte en enda neonskylt. Men en fantastisk natur, som vi använder. Jag är glad att du ringer från kultursidorna. Min maxim är att det finns ingen sanning utan skönhet, och ingen skönhet utan sanning.
– Jag ville hitta en plats som var så långt ifrån konventionella konferensplatser som det någonsin går. Som hade en genuin autenticitet. Tällberg har ett självbestämmande med djupa, djupa rötter som byn hela tiden får kämpa för att bevara.
Särarten består.