Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dags att stämma i becken

Jan Stenbeck. Foto: Sixten Johansson

Svante Weyler korrigerar bilden av mediemogulen Jan Stenbeck.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Han var intresserad av filosofi, säger Lars Gustafsson. Kanske han var, i alla fall när han bjöd Gustafsson på middag. Han var intresserad av seriös journalistik, skriver Göran Rosenberg. Kanske han var, i nio år. Han var inte alls så ensam och sorgsen, säger dottern. Kanske inte, men där börjar det bli larvigt.

För det kryper i en när korrigeringarna av den intressanta och i grunden väldigt välvilliga tv-dokumentären om Jan Stenbeck nu flyter in i tidningarna. Och det är värt att än en gång påpeka att Per Andersson öppnade nya perspektiv med sin bok om mannen som alla visste vad de skulle tycka om: det vill säga illa. (Själv påminner den ryggmärgsreaktionen mig om många radiomedarbetares tunga invändningar mot den en gång rätt innovative Ove Joansson: "Han hade boots, den jäveln".)

 

Men nu när Stenbecks metod (teknologi slår politik och så vidare) är frilagd kanske vi kan ta ställning till vad hans teknologi har lämnat efter sig.

Metro - en gratistidning vars bestående insats inom den svenska och internationella publicistiken varit att försvaga de traditionella tidningarna genom att sno dem på annonsmarknaden, och dessutom lansera ett nytt ideal i dagstidningsfloran: en tidning ska ha alla möjliga åsikter utom en egen.

TV3, 4, 5, ända upp till 1000. Underhållning så långt ögat når. Och sport med reklam i. Det ska vi alltså jubla över? Hur många minuter seriös journalistik går det per wrestlingsmatch?

Ni hör vad upprörd man kan bli. Invändningen hörs också:

Låt bli att titta då! Eller bläddra!

 

Det hjälper kanske inte. För under Stenbeck har en ny generation mediechefer skolats in. De leder inte bara kommersiella medier. Annie Wegelius har ansvarat för utbudet i SVT de senaste åren. Bonniers är visserligen inte Stenbeck, men TV4 leds av en som drillats i MTG. Och en så klassisk institution som förlaget Natur och Kultur har en ny chef som kommer ur Stenbeckstallet.

Alla de här kanske var stenbeckare mot sin vilja och natur, men jag tvivlar. För det som dröjer kvar längst efter tv-dokumentären är Jörgen Widsells skamsna ansikte när han berättar hur det kändes att delta i förnedringsritualerna under Stenbecks engagerade ledning. Tänk om det är det viktigaste arvet?