Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dagens vänster måste odla nationell stolthet

”Nationell stolthet är för länder vad självkänsla är för individer”, sa Richard Rorty 1996. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Boris Johnson ersatte Theresa May som brittisk premiärminister den 24 juli. Foto: GEORGE CRACKNELL WRIGHT/LNP/SHUTTERSTO / GEORGE CRACKNELL WRIGHT/LNP/SHUTTERSTOCK SHUTTERST
Dan Korn. Foto: Jan Kwarnmark / PRIVAT

Förr stod vänstern på ett självklart sätt för en nationalism som inte innebar hat mot andra människor. Men något förändrades.

Dan Korn skriver om en utveckling som förutspåddes redan 1996.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | NATIONALISM. Dagen då Theresa May avgår som brittisk premiärminister och ersätts av Boris Johnson hör jag ett program i BBC om varför det inte finns några svarta domare i de högsta domstolarna i Storbritannien.

Det handlar inte om varför inga svarta jurister lyckats nå så högt. Svaret på det är ju ganska enkelt. Eftersom det är så långt man kan nå som jurist är medelåldern hög och dessa domare studerade helt enkelt juridik i en tid då det inte fanns några svarta juridikstuderande. Så ser det inte längre ut och med tiden kommer det säkert att finnas svarta domare i hög position, precis som den samma dag tillsatta nya regeringen är den mest etniskt blandade i landets historia.

BBC:s infallsvinkel var dock en annan. Programledaren ville att om en svart åtalas för ett brott borde hon kunna begära en svart domare, för att försäkra sig om att bli rättvist bedömd. Man utgår alltså från att vita domare är fördomsfulla och dömer svarta hårdare, medan svarta domare skulle göra tvärtom.

Jag är inte så säker på det. Skulle jag hamna i en sådan situation skulle jag inte vilja ha en judisk domare, för om denne dömde mig milt skulle anklagelsen om favoritism komma som ett brev på posten. En vit domare som verkligen är fördomsfull – för sådana finns säkert – kan mycket väl döma mildare för att slippa anklagelser om rasism. Men så långt tänkte alltså inte programledaren.

Vänstervridna medier

Dagen innan, då Boris Johnson valdes till ny konservativ partiledare, sade han:

Än en gång skall vi tro på oss själva. Vi skall kasta av oss självtvivlet och negativiteten.

Både dessa ord och BBC:s identitespolitiska klockartro på svarta domare förutsågs av den amerikanske filosofen Richard Rorty för snart ett kvartssekel sedan. 1996-97 höll han en serie föreläsningar på Stanford University om framtiden för den amerikanska vänstern. Rorty var professor, men han framstår som profet. Den utveckling han beskrev har infriats på ett nästan kusligt sätt. 

Ett politiskt parti är en sak, en politisk rörelse är en annan, menar Rorty. Partiet bedriver sakpolitik, men rörelsen omfattar mycket mer, en hel kultur. Eftersom vänsterns självpåtagna uppgift är att kämpa för låginkomsttagare, för den stora mängden av människor som brukar kallas ”vanligt folk”, är det också vänsterns uppgift att i kulturell form, som litteratur, musik, konst och teater lika väl som i medial form, i tidningar, radio och tv, liksom i universitetens värld i form av sociologiska studier skildra de vanliga människornas liv, deras drömmar, deras svårigheter men också deras hopp.

Det måste finnas med en framtidstro, ett mål att sträva efter. Att medier och akademin är vänstervridna är alltså enligt Rorty precis så som det borde vara. 

Men det hände något med vänstern. Det började på 1960-talet och har sedan fortsatt. Medan vänstern under första hälften av 1900-talet var utpräglat sekulär och främmande för begreppet synd återinfördes synden i form av en skam för att tillhöra västvärlden, i USA på grund av kriget i Vietnam och CIA:s smutsiga affärer i Sydamerika.

Fördomar var inte ovanligt i arbetarrörelsen förr, så visst var det bra att man började uppmärksamma de svartas situation, kämpa för kvinnans ställning och rättvisa åt sexuella minoriteter. Men det var som om man bara kunde ägna sig åt en sak i taget. De fattiga och förtryckta som inte också tillhörde en minoritet glömdes bort.

Identitetspolitik

Dagens vänster, säger Rorty, verkar föreställa sig att vita straighta män inte längre röstar, att hela väljarkåren i stället består av människor från olika tidigare förtryckta minoriteter, som blivit änglalikt goda av förtrycket. Han säger:

”Att vara stolt över att vara svart eller bög är ett mycket rimligt svar på den sadistiska förnedring som man utsatts för. Men i den mån sådan stolthet förhindrar någon att också vara stolt över att vara amerikansk medborgare, från att tänka att hans eller hennes land kan förbättras eller från att kunna ansluta sig till straighta och vita för reformer, är det en politisk katastrof.”

 

LÄS MER – Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad: Nu är det dags att bygga det nya folkhemmet  

 

Intresset för minoriteter gjorde att man tappade majoriteten. Och denna stora grupp skulle då söka sig andra representanter. Detta berodde också på att vänstern kulturellt förenats med de kapitalstarka grupper som lever gott på utbyte av varor och kapital över gränser, som själva reser mycket och ser världen som sitt hem.

Men de tre fjärdedelar av befolkningen som inte lever så ser sitt tidigare välstånd hotat. Dessa väljargrupper kommer att söka efter en stark man, som visar sympati för deras känslor och utlovar en bättre framtid. Denne starke man kan vinna på att förlöjliga postmoderna professorer och identitetspolitik, men också på att inge människor hopp. Vi röstar inte bara på dem som vi rationellt och sakligt tror ger oss en ekonomiskt bra framtid. Vi röstar på dem som får oss att känna stolthet och hopp.

Vilhelm Moberg

Detta sade alltså Rorty 1996. Han menar att vänstern förr på ett självklart sätt stod för en nationalism som inte innebar hat mot andra människor, men en stolthet över vad det egna landet åstadkommit. Den amerikanska stoltheten handlade om demokrati, medborgarskap och frihet. Detta förenar människor, skapar empati men också den känsla av gemenskap som är viktig för att samhället skall fungera. Inledningsorden i Rortys första föreläsning löd:

”Nationell stolthet är för länder vad självkänsla är för individer: en nödvändig förutsättning för självförbättring. För mycket nationell stolthet kan åstadkomma krigiskhet och imperialism, precis som överdriven självkänsla kan leda till arrogans. Men precis som för lite självkänsla gör det svårt för en människa att visa civilkurage, omöjliggör otillräcklig nationalstolthet energisk och effektiv debatt om nationell politik.”

Nationalism är inte en högerideologi, utan kan lika gärna förenas med liberalism eller socialism.

I dessa dagar, då ord skrivna av Vilhelm Moberg i en antinazistisk pamflett uppfattas som nazism, kan man inte nog många gånger påpeka att Rorty var uttalat vänster, att hans föreläsningar hade som rubrik ”Leftist thought in twentieth-century America”, att han kom från en familj med djupa rötter i arbetarrörelsen. Han menade att den kulturella vänstern övergav sitt uppdrag och sina väljare och att dessa då skulle söka sig en populistisk ledare. Högern skulle inse detta långt innan vänstern förstod vad som hände.

I dag vet vi att han fick rätt.

 

LÄS MER: Mångkulturalismen blundar för våldet 

 

Av Dan Korn

 

Dan Korn är rabbin, folklivsforskare och författare.