Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Dagens svenska prosa är för fattig på grävskopor

Foto: ALEX LJUNGDAHL / ALEX LJUNGDAHL EXPRESSEN
STILIKON. Marcel ProustFoto: PRESSENS BILD
Foto: Marcel Proust-sällskapet.

Marcel Prousts essä om Flaubert är snabbskriven men förebildlig kritik. 

Malte Persson förklarar vad den har att lära vårt samtida litteraturklimat.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vad är litterär stil? Låt oss säga: överlappningen mellan personligheten och grammatiken. Sättet som en författares frihet tar sig uttryck inom (och eventuellt tänjer på) gränserna för det språkligt tillåtna.  

Det är visserligen att göra det väl enkelt för sig, eftersom det finns många lager av mer eller mindre stränga normer mellan den subjektiva friheten och de mest objektiva reglerna. En stil kan även vara uttryck för en viss tid eller en viss miljö. 

Det är ju så mycket lättare att tala om en romans handling och idéer och psykologi, än vad det är att tala om författares språkrytm eller sätt att använda adverb och ordet ”och”.

Så präglas exempelvis dagens svenska prosa mindre av verkligt individuella variationer än av några stilistiska huvudfåror som författare verkar socialiseras in i. Detta är dess fattigdom. Liksom oförmågan att peka ut och beskriva den är kritikens fattigdom.

Det är ju så mycket lättare att tala om en romans handling och idéer och psykologi, än vad det är att tala om författares språkrytm eller sätt att använda adverb och ordet ”och”. Men om kritiken ska kunna urskilja vad som har bestående värde, så måste den även göra det sistnämnda. 

Och det är skälet till att Marcel Prousts essä om Gustave Flaubert är så förebildlig kritik. Trots att den inte alls är något retoriskt elegant och fyndigt mästerstycke (sådant som kritik också kan vara), utan ett snabbskrivet debattinlägg till försvar för en författare som Proust inte ens var särskilt förtjust i. 

Den stilkonst som Proust själv är känd för märks bara i enstaka liknelser. Som när Flauberts meningar jämförs med en grävskopa och ”schaktmaskinernas regelbundna rytm”. Eller när han säger att ett sätt att använda imperfekt förändrar ”synen på ting och varelser på samma sätt som en lampa som flyttas förändrar det nya huset när man kommer dit och det gamla huset när det är nästan tomt under en flytt”.

För beundrare av Proust är essän ändå viktig, eftersom den ger en inblick i de estetiska tankar som präglade honom under arbetet med livsverket ”På spaning efter den tid som flytt”. Och naturligtvis är den också läsvärd för den som är intresserad av Flaubert.

I Sverige är Flaubert mest känd som ”realist”, det vill säga någon som antas fokusera på beskrivningen av de yttre tingen. För Proust är han tvärtom någon som likt Kant genomför en ”kopernikansk revolution” där fokus flyttas till människans upplevelse av tingen.

Viktigast är de insikter den ger om litteraturkritikens uppgift

En del av de iakttagelser som Proust gör om Flauberts stil förutsätter kunskap om fransk grammatik som saknar motsvarighet på svenska. Ändå blir det allra mesta förvånansvärt klart i den välgjorda översättningen, som är försedd med kommentarer där det behövs. Den enda svaga punkten är några av citaten ur Flauberts böcker, som jag antar är tagna ur existerande översättningar av varierande kvalitet. 

För att summera: ”Om Flauberts stil” kan både ge insikter om Proust och om Flaubert. Men viktigast är de insikter den ger om litteraturkritikens uppgift och möjlighet att ta stil på allvar.

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok var ”Till dikten”.

LITTERATUR

MARCEL PROUST

Om Flauberts stil

Översättning: Maria Kronberg & Jan Stolpe

Marcel Proust-sällskapet, 64 s.