Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dagens kulturdebatt saknar en Harry Schein

KULTURMANNEN. Harry Schein blåste på i "öppen sportbil, brunbränd och snygg som fan, mellan styrelser och älskarinnor". Foto: SF

På tennisbanan med Olof Palme.

Foto: Örjan Björkdahl

En ensam man.

Foto: Olle Sporrong

I hela sitt vuxna liv befann sig flyktingpojken Harry Schein i den absoluta maktens centrum.

Torbjörn Nilsson ser en dokumentär om en ensam man som betalade ett högt pris för sin framgång.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DOKUMENTÄRFILM

CITIZEN SCHEIN

Regi Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan

Speltid 1.40 t.

På kvällen, efter mötet med kungen och talmannen, träffade Ingvar Carlsson sin partisekreterare och började sedan ringa runt. Till bröderna i Borås och till Lisbet. I gryningen nådde han Sven Aspling, Torsten Nilsson och Sten Andersson. LO-basen Jonsson.

Sedan slog han numret till Harry.

Sveriges statsminister skulle avgå och Harry Schein invigdes som elfte svensk i hemligheten. Ett ensamkommande flyktingbarn från Österrike som gjort en i varje hänseende vidunderlig karriär som ingenjör, direktör, filmmagnat, kändis, chef för statens riskkapitalbank.

Politiker däremot blev Schein aldrig, inte i den betydelse ordet har i dag. Men Ingvar ringde till honom.

Schein kände alla

När Harry Scheins makt ska beskrivas brukar folk fastna på den centercourt han delade med Olof Palme en gång i veckan. En fin sak, en av många, med Maud Nycanders film ”Citizen Schein” är den inte gör det. Scheins försänkningar i socialdemokratin handlade aldrig om en enskild tennispartner. Han kände dem alla. I tre decennier rådgav han dem som de facto utgjorde partiledning i maktpartiet. Och hade dem hemma i trädgården på sina fester.

Han var, kan man tycka, udda i sammanhanget, men det tror jag är alldeles feltänkt. I filmen finns några scener som visar upp Harry Scheins biografi i sin fulla komplexitet:

Hur en 14-årig pojke med judiskt påbrå tvingas på ett tåg norrut av sin mamma, bort från Hitler. Hur han som kommer från kosmopolitiska överklasskvarter och har läst grekiska och latin placeras som dräng på jordbruksskola i Sörmland. Hur han läser på Tekniska institutet, får jobb som ingenjör, utpekas att hålla i firmans internationella affärer efter kriget eftersom ingen annan kan främmande språk.

Snygg i sportbil

Hur han börjar begripa business. Hur han patenterar viss vattenreningsutrustning, ser till att många blir beroende av den, och sedan säljer firman dyrt. Hur han samtidigt tar plats i offentligheten som filmkritiker, skapar inte bara en helt ny politik på området – som de folkvalda accepterar – utan också ett eget filminstitut, varifrån han sedan härskar. Hur han fockas därifrån. Men då svingar sig till nästa gren: vd på Investeringsbanken och centralfigur i en omfattande strukturomvandling av svenskt näringsliv.

Det går lätt i livet. Han blåser på i öppen sportbil, brunbränd och snygg som fan, mellan styrelser och älskarinnor.

Egentligen är det en film om ensamhet. Exemplet Schein är underbar materia för den som vill skildra de små men avgörande skuggsidorna av att ständigt sträva efter inflytande. Man kan se filmen som en parallellberättelse till Åsa Mobergs nyckelroman ”Kärleken i Julia Anderssons liv”. Det är en sorgsen och ensam man som uppvisar sådan aptit på livet.

Löfven ringa en kulturman?

Däri, tänker jag mig, ligger en del av förklaringen till Harry Scheins framgångar i politiken. De kunde spegla sig i varandra, han och vännerna där.

Finns Harry Schein i dag? Skulle Stefan Löfven ringa en kulturman med näsa för affärer om han avgick i morgon? Jag har svårt att se det.

Man kan tänka sig att det har att göra med en förändrad relation att göra. Kulturen är inte viktig för politiken längre, inte som den en gång var. Den typen av strukturellt begripliggörande låter säkert bra på något seminarium någonstans, men så politisk som kulturen är i dag, verken och debatten om dem, faller ju resonemanget platt. Vi lever i en tid där tidningarnas kultursidor knappt tar upp kulturella artefakter men med framgång kommenterar dagspolitiken. Allt är politik, om än på ett annat sätt än på 1970-talet.

Jag tror det finns en enklare förklaring till frånvaron av en nutida Harry Schein. Ingen är så kompetent som han var.

Begrep politikens hantverk

Saken med Harry Schein är att han faktiskt begrep politik. Alltså inte bara idéerna, den ideologiska debatt som kulturmänniskor i alla tider har funnit intressant. Han förstod hantverket. Själva tillkomsten av Svenska Filminstitutet visar förmågan. Harry hade snappat upp insiderskvaller från Krister Wickman som jobbade hos Sträng att nöjesskatten kanske skulle sänkas.

Varpå han utan egentligt mandat började deala med filmbranschen om att avsätta en viss procent av intäkterna till ett institut mot att få sänkt skatt. Och sedan gick han tillbaka till finansdepartementet och sa att gör ni bara som ni tänkt får vi dessutom loss stålar till en kvalitetssatsning.

Vem av alla Trump-krönikörer i dagens kulturdebatt intresserar sig för politik på det sättet? Harry brydde sig om politik på riktigt och därför lyssnade de socialdemokratiska partiledningarna. Man kan förstås fråga sig om det var bra. Vari låg det demokratiska att statsministrar ringde Harry och bad om råd?

Hallå inför Bergsjö

I det hänseendet är nog titeln på filmen om honom skickligt vald. Vad Harry Schein gjorde var ju, i någon mening, att förvalta det medborgarskap han till slut fick i Sverige. Han brydde sig om styret av landet, engagerade sig i det, även detaljerna i de förslag som diskuterades. ”Citizen Schein” är också berättelsen om en udda men helt rimlig karaktär i det folkrörelseland som försvunnit.

En gång förstamajtalade han i Bergsjö. Hälsingarna var inte vana vid den sortens Vecko-Journalen-människor. Det var ett himla hallå inför marschen. Dieter Strand har skrivit en underbar text om saken.

Så klev då Harry upp i talarstolen. Och sa att politik inte handlade om kändisar.

”Han höll”, skriver Strand, "ett halvlångt, genomallvarligt anförande. Han bad om ursäkt för sin sifferexercis. Som vilken finanspolitiker som helst.”

 

Torbjörn Nilsson

kulturen@expressen.se

 

Torbjörn Nilsson är journalist och medarbetare i Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!