Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Da-da-daism – konst för de allra minsta

LEKFULL BÖRJAN. Kay Tinbäck Du Rées i "Da-da-da".
Foto: Markus Gårder
Kay Tinbäck Du Rées och Magnus Erenius.
Foto: Markus Gårder
<p>Beskuren bild av Miró.</p>
Foto: SUCCESSIÓ MIRÓ

Nils Forsberg ser modernismen tolkas på nytt när han går på teater för de allra minsta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

DA-DA-DA
Av Helena Nilsson (även regi)
Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern
Speltid 0.30 t.

Ålder 6-12 månader

”DÄDÄDÄDÄDÄgllrrrrr...däh!” säger den lilla personen snett framför mig på Marionetteatern, helt kongenialt med vad som väntar. Vi har just satt oss. De två skådespelarna ser ut som om de klivit ut ur New orders ”True faith”-video, eller Oskar Schlemmers Bauhausbalett från 1920-talet, mjukt vadderade. De visar sina händer, där små lampor plötsligt tänds.

Helena Nilssons ”Da-da-da” är en föreställning för barn i åldrarna sex till tolv månader och för de flesta i den yngre delen av publiken är det första teaterbesöket någonsin.

Det är en trygg och försiktigt färgglad värld som de får möta. Äventyret börjar redan i foajén, med att skådespelarna kommer ut och hälsar på publiken och sedan ledsagar dem in. Storögda blickar möter de mjuka gestalterna. En liten flicka ler stort och tandlöst. En pojke vänder sig så demonstrativt han förmår bort. Någon kräks på mattan och det luktar blöja, men de flesta tar det här med teater med fattning.

Börja om från början

Bland alla de konströrelser och -riktningar som uppstod för hundratalet år sedan gick dadaismen längst. Den började i Zürich och spreds vidare till Berlin och Paris som en anarkistisk reaktion mot första världskriget, ett uppror mot den borgerliga kultur och de gamla traditioner som man menade lett fram till vansinnet och massdödandet.

Rörelsens namn tillkom troligen med inspiration från spädbarnsjoller, Hugo Balls berömda nonsensdikt som börjar ”Jolifanto bambla ô falli bambla” låter som en bara lite mer artikulerad variant av min bänkgrannes kommentar till pjäsen. Det pekar också på den positiva sidan av dadaismen, den som inte handlar om att riva ner utan om att börja om, från början.

Kubism och futurism

Sex- till tolvmånadersbebisar saknar förstås idéer om stelnade konventioner och geopolitik, för dem är världen ny i varje sekund. Det är inte heller någon uppenbart dadaistisk estetik, som Kurt Schwitters kollage eller Francis Picabias maskinritningar som präglar rummet, utan Märta Fallenius som gjort scenografi och kostym har lånat fritt från det tidiga 1900-talets konströrelser. Här anas både kubism och futurism, och inte minst Miró.

För det är de klara primärfärgerna som dominerar rekvisitan. På ena sidan scenen en mur av gigantiska vita flörtkulor som skådespelarna kan gömma sig bakom för att sedan dyka upp igen – otroligt kul tycker flera i publiken. I andra änden står ett stort träd som faktiskt liknar Memphisgruppens postmodernistiska design från 1980-talet och vars krona består av olika lampor. På en utlagd räls kan ett stort leksakståg köra runt scenen.

Ljus tänds, små filtkulor blir till ansikten, stora och små bollar studsar upp och ner. Allt är ordlöst, musik och ljud finns där men ligger i bakgrunden, föreställningen är först och främst en fest för ögat. Eftersom synsinnet är det som utvecklas snabbast och mest efter födseln är det rimligt.

Ett tåg kommer lastat

”Da-da-da” fastnar för den skull inte i den pedagogiska experimentfällan. Det är lekfullheten som får styra. Lampor tänds och släcks, leksakståget kommer lastat med spännande små saker och nästan alla rundade former blir förr eller senare till ansikten, som är det spädbarn först lär sig att identifiera och urskilja.

Det fanns hos de modernistiska rörelserna, utöver det nihilistiska förhållningssättet till nuet, en dragning mot renhet vars yttersta horisont fanns i den totalitära utopin. Men på Marionetteatern är de enkla geometriska formerna och de klara färgerna inte slutmålet och en ideal och felfri värld.

De i varje stund i stället just en början, små modeller för de allra yngsta att förstå en ännu oöverskådlig värld. Som vuxen blir man nästan rörd. De mindre åskådarna känner bara nuet och jollrar emfatiskt.


Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.


Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några texter.