Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Cyril Hellman och Annika Aschberg: Mitt mörka hjärta

Foto: Annika Aschberg
Cyril Hellman och Annika Aschberg har dokumenterat Kambodjas kriminella värld. Stig Larsson sträckläser ett självutlämnande möte mellan reporter och gangster.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DOKUMENTÄRROMAN
CYRIL HELLMAN OCH ANNIKA ASCHBERG | Mitt mörka hjärta. Gangstern och reportern | Reverb, 359 s

Om jag frivilligt läser en bok på 360 sidor på tre dagar, betyder det två saker. För det första: att den är bra skriven, jag hittar inga falska tonfall. För det andra: att den beskriver något som intresserar mig.
Boken är skriven av Cyril Hellman, en nöjesskribent som vad jag förstår tidigare mest har skrivit för Svenskan, som jag först nu har börjat prenumerera på, och som nu är redaktör för Situation Stockholm. Vi stötte ihop med varann, förmodligen på någon krog. Jag tror att han frågade mig om han fick intervjua mig. Och så ville han skicka mig två böcker.
En av dessa böcker är Mitt mörka hjärta. På baksidestexten beskrivs den som dokumentärroman. Och ja, det kanske den är. Jag har själv svårt att genrebestämma den. Bara det är väl ett slags plus.
Hellman beskriver fyra resor till Kambodja under åren 2004-2008. Det är väl först tänkt som ett reportage om de deporterade amerikaner som nu finns där. George W Bush bestämde sig nämligen för att samtliga som saknade amerikanskt medborgarskap efter avtjänat fängelsestraff skulle fraktas tillbaka till sina hemländer.

Under Pol Pots folkmordsregim lyckades vissa fly över till Thailand. Efter några år i thailändska flyktingläger fick många amerikanskt uppehållstillstånd. Eftersom dessa kambodjaner var outbildade och förpassades till olika "housing projects" runtomkring i USA, är det ju inte särskilt förvånande att en del av dem aldrig kom att anpassa sig, en del lärde sig inte ens engelska. Det medförde i sin tur att deras barn i vissa fall glömde att ansöka om amerikanskt medborgarskap. De tog på något sätt för givet att de var amerikaner.
Detta skulle några hundra av dem bittert få ångra.
För plötsligt befann de sig i ett sargat u-land, utan någon annan kompetens än att slåss och försörja sig som langare.
En av dem är Touen Chhin, som kallas för Hawaii - eftersom det var där han växte upp.
Mitt mörka hjärta består egentligen till lika stora delar av Cyrils berättelse och Hawaiis (som vad jag förstår är inspelad på band). Inte att förglömma Annika Aschbergs utmärkta foton. En sådan här bok skulle faktiskt kännas amputerad utan bilder. Du vill verkligen se hur personerna i boken ser ut "i verkligheten". Du får en så stark emotionell relation till dem att det inte räcker med en aldrig så god skriftlig beskrivning.
För det som är bokens verkliga kvalitet är att den är så extremt självutlämnande, utan att jag finner ett uns av koketteri eller självömkan. Tvärtom - både Cyrils och Hawaiis berättelser karaktäriseras av en stolthet som ger en dämpad och saklig ton åt de mest förskräckliga upplevelser.
Ja, när jag tänker efter, är det lite egendomligt att de stilistiskt sett är så pass lika. Jag tror att Cyrils beundran för Hawaii - jag tänkte skriva motvilliga beundran, men det är just det den inte är - liksom synkroniserar dem. På samma sätt som vissa nära vänner omedvetet lägger sig till med samma gestik.

Och jag skulle tro att anledningen till att boken ännu inte har recenserats av någon Stockholmstidning inte bara är att den kommer ut på ett mindre förlag, Reverb. En ännu viktigare orsak tror jag att man finner i att de allra flesta intellektuella egentligen helt oreflekterat avskyr all glorifiering av våld.
I själva verket, handen på hjärtat, har vi alla en inbyggd respekt inför en våldskompetent person. Det handlar inte om rädsla. Jag menar, dagligdags utgår vi ju inte från att vi kommer att åka på stryk. Det har mer med kroppsspråket att göra.
Jag minns en dag på Frankfurtmässan, någon gång tidigt 90-tal. Jag och min tyske översättare satt i en bar, där närmare hundra personer passerade i minuten. Då påpekade jag för Jörg att han skulle studera de här personernas gångstil. Nästan alla män höll något i handen (en portfölj, en kasse med böcker). Men de som inte gjorde det gick på ett påfallande ängsligt sätt. Som om det var ett problem att ta sig från punkt A till punkt B. Man kunde liksom se spänningarna. De gick (och det var en sorts problem, det där att gå).
Jörg var till slut tvungen att hålla med mig om det.

De enda män som inte har något problem med att gå är verkligt rika personer, vissa i hög maktposition, de flesta svarta, ja överhuvudtaget en hel del fattiga icke-européer och sydeuropéer. Och så poliser, militärer, brandmän, gruvarbetare, vissa byggjobbare och just våldsverkare.
De går obehindrat. Det finns en karisma i deras sätt att gå. Och detta tycker inte kulturjournalister är särskilt kul att få sig skrivet på näsan.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!