Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Coronaviruset kom till Latinamerika i första klass

”Deras rikedom är vår fattigdom”.Foto: AGUSTIN MARCARIAN / REUTERS X03747
En argentinsk flagga som visar att den boende stannar hemma.Foto: ROBERTO TUERO/SHUTTERSTOCK / ROBERTO TUERO/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Latinamerika har den senaste tiden blivit ett epicentrum för coronapandemin.

Tigran Feiler synar hur krisen väcker gamla demoner till liv i världens mest ojämlika världsdel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Hösten 2020 är den vackraste Buenos Aires-borna kan minnas och sensommarvärmen dröjer sig kvar långt in i maj. Men invånarna i femtonmiljonersstaden skymtar bara den klarblå himlen och de knallgula träden när de med munskydd lämnar hemmen för att utföra tillåtna ärenden till apotek och matbutiker. Den vänsterpopulistiska peronistregeringen utfärdade obligatorisk karantän i mars och dagar blir snart till veckor som blir till månader.

Grindarna till stadens parker är försedda med hänglås och innanför staketen syns bara de hemlösas ihoprullade madrasser och plastkassar. Borta är medelklassfamiljerna som vanligtvis fyller lekplatser och gräsmattor. Jurister, dataingenjörer och ekonomer har låst in sig på sina hemmakontor. 

Att skydda sig från smitta är ett klassprivilegium i en världsdel där över halva befolkningen försörjer sig genom informella jobb utan fast inkomst. I de kåkstäder som brer ut sig runt Buenos Aires stadskärna finns inga marginaler – här köar man vid prästernas och militärens soppkök.

De fattiga får betala priset för en globaliserad värld.

Coronaviruset kom till Argentina i första klass. Den 43-åriga man som hade varit på affärsresa i norra Italien landade på Buenos Aires flygplats första mars. 

Och mönstret går igen. Till Mexiko kom viruset genom den årliga skidresan till Vale i Klippiga bergen som samlar landets företagselit. I Rio de Janeiro var det första dödsfallet i covid-19 ett 63-årigt hembiträde som städade hemma hos en kvinna som kommit tillbaka från en Italienresa med covid-symptom, utan att berätta något för hembiträdet.

När coronaviruset sprider sig i Latinamerika får det snart fäste i socialt utsatta områden med trångboddhet, undermålig infrastruktur och brist på grundläggande service som el och rent vatten. Här lever cykelbud, portvakter, städerskor och taxichaufförer. I världens mest ojämlika världsdel får de fattiga betala priset för en globaliserad värld vars frukter de aldrig får smaka.

Den mexikanska skådespelaren Tenoch Huerta skriver: ”Viruset importeras av personer med ekonomiska möjligheter att resa som sedan kräver att allt stängs ner och ekonomin avstannar vilket drabbar de som lever för dagen. Tänk om de i stället hade isolerat sig under tre veckor för att inte sprida smittan vidare? Eller är det bara de fattiga som måste ta ansvar?” 

Det är inte första gången i Latinamerikas historia som en sjukdom från Europa drabbar regionen.

När land efter land i Latinamerika under coronakrisen klipper flygförbindelserna med Europa i ett desperat försök att bromsa virusets framfart haglar skämten i sociala medier: ”Europeiska resenärer stoppas 528 år för sent”. 

Det är inte första gången i Latinamerikas historia en sjukdom som färdats med resenärer från Europa drabbar regionen – smittkoppor dödade långt fler av kontinentens ursprungsbefolkningar än conquistadorernas vapen. Och sjukdomsutbrotten har spelat en viktig roll i att rita upp den socioekonomiska kartan.

Pesten i Mexiko 1737 kom från Europa men drabbade urbefolkningens och de lägre samhällsklasserna hårdast. Smittan sågs som guds straff mot de fattiga. En kvinnas bön till nationalhelgonet Jungfrun av Guadalupe nedtecknades: ”Åh moder! Låt inte alla av oss dö. Och om vi indianer måste dö, Jungfru vår, låt då spanjorerna stryka med de också”.

I Buenos Aires fick staden sin nuvarande uppdelning mellan det rika norr och det fattiga söder i kölvattnet av gula feberns härjningar under slutet av 1800-talet, då välbärgade familjer flydde de tättbefolkade hamnkvarteren för nybyggda områden norröver.

Den urbana medelklassens rädsla för de fattiga, de mörka, är ständigt närvarande.

Dagens pandemi har redan ett järngrepp om Iztapalapa, Paraisópolis, Villa 31 och Soacha – storstädernas baksidor som länge betraktats som synonyma med fattigdom, smuts och kriminalitet blir nu också smitthärdar som måste kontrolleras, isoleras och disciplineras. 

I Colombia protesterar fångar mot förhållanden som är optimala för smittspridning – 180 000 människor trängs i ett fängelsesystem byggt för 70 000. 23 fångar dör under protesterna. I Argentina slår medelklassen på kastruller från sina balkonger i protest mot regeringens planer på att låta fångar sitta i husarrest för att minska risken för smittspridning i överbelamrade fängelser. Tankarna går till den argentinska författaren Mariana Enriquez noveller – när hon översätter skräckgenren till Latinamerikas socioekonomiska verklighet är den urbana medelklassens rädsla för de fattiga, de mörka, ständigt närvarande. 

Latinamerikas länder är i dag medelinkomstsamhällen där materiellt välstånd och desperat fattigdom lever vägg i vägg. I Sydamerikas största stad São Paulo är skillnaden i livslängd mellan olika stadsdelar som mest 23 år – alltså samma som mellan medellivslängden i Danmark respektive Somalia. 

Och vägarna ut ur fattigdom för den rasifierade underklassen är mer än 500 år efter koloniseringen och 200 år efter självständigheten fortfarande få. När OECD häromåret mätte social mobilitet runtom i världen hamnade Latinamerika i botten. I Colombia – som kom sist på listan – tar det i genomsnitt elva generationer för en fattig medborgare att nå medelklassen. 

Nedärvda föreställningar dammas av.

Coronakrisen har blottat Latinamerikas sprickor och visat på sårbarheten i en politisk kultur präglad av starka män, korrupta byråkratier och trasiga trygghetsnät. Under 00-talet lyckades många latinamerikanska länder genom ambitiösa sociala program – med rekordhöga råvarupriser i ryggen – lyfta tiotals miljoner medborgare ur fattigdom. 

Men nu har regionen några tunga år bakom sig, och med coronakrisens ankomst ser det nattsvart ut. Latinamerikas samlade ekonomi väntas krympa med nästan tio procent i år och 23 miljoner latinamerikaner kan sjunka ner i fattigdom. Samtidigt är demokratin under press. Militären spelar en mer aktiv roll i politiken än på många år. Och ledare med auktoritära böjelser utnyttjar undantagstillstånden för att stärka greppet om makten. 

I den nya coronanormaliteten med ekonomier på is är många latinamerikaner beroende av allmosor för sin överlevnad. Och nedärvda föreställningar om den fattiga befolkningen som en tärande massa dammas av. 

Min hyresvärd i Buenos Aires är en charmig och pratglad medelklassdam i femtioårsåldern. Under pandemin har vi kommit överens om att hålla distans när vi utbyter kuvert med månadshyra och kvitto. Hon har virat en sjal över mun och näsa. Ändå blir det en lång pratstund om politik. Träden har börjat tappa sina höstlöv. Innan vi skiljs åt frågar hon: ”Vet du varför jag hatar peronismen så?” Hon spänner ögonen i mig: ”Det är för att deras främsta politiska prioritet alltid är att ge svartingarna mat”.

Tigran Feiler är skribent och SVT:s Latinamerikakorrespondent.