Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Corona-direktiven dödar ”Svenska nyheter”

Davis Batra, LaGaylia Frazier, Bianca Ingrosso och Alexander Bard.Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT / KARIN TÖRNBLOM KARIN TÖRNBLOM TT NYHETSBYRÅN TT NY
Fredrik Skavlan.Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL
Kristoffer Appelquist i ”Svenska nyheter”.Foto: SVT

Skillnaden mellan professionella programledare och självlärda blir tydlig utan publik. 

Daniel Sjölin ser hur pandemin sållar agnarna från vetet när studion gapar tom.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Att dra skämt utan publik är som att hoppa i en swimmingpool – utan vatten”, skojade Kristoffer Appelquist i ”Svenska Nyheter” häromsistens. Det var sant, och inte kul, inte ens mot en bild på en blodpöl i botten av en simbassäng. 

Jag tillhör annars fanbasen för det här satirprogrammet men utan publik föll det platt, till skillnad från helgens final i ”Talang” som också stred mot en gapande, tom studio. Det är också olika slags publik de saknar. Den skrattande och den påhejande.

Humor, tv-produktion och programlederi blir avklädda hantverk i publikbefriade tider. I grunden var skämtet ovan lika tråkigt som när du nu läste det i texten här – inte för att publiken saknades – utan för att det bara var halvkul från början. Världen svämmar över av habila skämt. Publiken är den sociala katalysator som genom närvarons och nuets gensvar förvandlar allt blask till vin, fniss, kluck och flabb. 

Men halvkul klarar sig inte på egen hand utan ypperligt programlederi, det är nu uppenbart. Så hur gör man om publiken inte kommer? 

I ”Talang” fick juryn vara solen när ingen värme längre fanns omkring. Det ledde till överkompensation. Bianca Ingrosso gapade om möjligt ännu större LaGaylia Frazier grät ännu mer, även David Batra och Alexander Bard självsuggererade sig yrande efter förmåga, även om stråket av hämning syntes i blickarna. 

När jurymedlemmarnas känslouttryck blev starkare utan publik, framstod de än mer som känsloautomater. Sällan har det blivit tydligare att någons inre kan vara bara ännu en fasad, bara man får betalt. Men det funkade, mest tack vare snäva kamerautsnitt och just ypperligt programlederi av Pär Lernström.

”Svenska nyheter” däremot, valde att redovisa att man aldrig lägger på skratt, och därför inte nu heller. Som om komik från SVT måste vara tillsatstestad av Livsmedelsverket. Ett dumt, skråsekteriskt beslut. Appelquist hade behövt medhörning i studion från en inspelad publik, eller i alla fall fem muntra mellanchefer i munskydd längst bak, för att han just är komiker i grunden, inte programledare. 

En bra programledare levererar nämligen helt mot linsen, inte publiken, med blickdetaljer, tonfall, formuleringskonst och en millimetertajming som är direkt avpassad för det. Exempelvis Skavlan, som inkorporerar publiken i sig själv, och bara då och då behöver vinkla upp sig för att bekräfta den. Den omnipotente behöver ingen publik, bara en kamera.

Har man varken bra skämt eller rätt linsleverans blir domen lika hård som orättvis: Krya eller dö.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

 

 

När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av ”Kulturkriget”.

Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.”