"Cornelis Vreeswijk var väldigt blyg för mig"

CORNELISSTIPENDIET | INTERVJU. – Jag minns att han var väldigt blyg för mig, säger Lill Lindfors, när jag frågar om hur väl hon kände den legendariske trubaduren. 

Hon och Cornelis Vreeswijk var inte nära vänner, men deras vägar korsades med jämna mellanrum och deras karriärer gick parallellt. Hon sjöng en del av hans visor. Han fanns alltid med, som hon säger.

– När vi möttes i Köpenhamn introducerade han Aksel Sandemose för mig, författaren som har skrivit flera böcker om Felicia som ju Cornelis återkom till flera gånger i sina dikter. Vi var båda intresserade av litteratur.

Lindfors på turné med Jack Vreeswijk

Jag påpekar att båda två har blivit briljant parodierade, så som endast riktigt stora folkkära artister blir. Cornelis av Henrik Dorsin ("En gaffel kort") i modern tid och Lindfors av Margaretha Krook i underhållningsprogrammet "Televisioner" 1974. Krook visksjunger "Alla tycker om mej", slänger med håret och tittar förföriskt in i kameran. Det var en briljant idé av producenten Eva Moberg att skriva detta för Krook. Men det var inte jättekul för Lindfors.

– Det var rätt så tufft då. Jag kände mig lite påhoppad, säger Lindfors.

Krook, en 15 år äldre Dramaten-skådespelerska som inte kan sjunga parodierar Lindfors sångstil i SVT. Det kunde förstås svida. Men Lindfors inser det roliga nu, med en komedienns naturliga distans till sig själv. 

Och visst var det lite orättvist. Det snart sagt omöjligt att hitta något falskt eller påklistrat tilltal i de texter hon sjunger. Om Monica Z var "ett lingonris som satts i cocktailglas" för att citera Tage Danielsson är Lindfors ett rosenblad som flyter runt i ett mjukt rödvin. Hennes elegans är solid. 

Nu i sommar har hon varit på turné med Cornelis son, Jack Vreeswijk.

– Han är också blyg, som sin far, och jag har tidigare upplevt honom som en mycket allvarlig person. Men vi fick väldigt bra kontakt. När vi sjöng ”Saskia” tillsammans sprack han ofta upp i ett vackert leende. Det var så fint. Han blev glad och jag njöt av att se det. 

Cornelis Vreeswijk hade specifika kriterier för vilka som skulle få söka stipendiet i hans namn, till en början var det en ganska ringa summa baserad på avkastningen på Stim-pengarna. Tanken var att det skulle tillfalla såna som honom. Begåvade artister som levt ur hand i mun. Cornelis tyckte att man skulle vara lite på dekis, men fick backa där. Resultatet är att det stipendium som till en början skulle tillfalla förbisedda artister som blivit stukade på ett eller annat sätt tillfaller riktigt folkkära artister. Det viktigaste villkoret är att artisten sjunger på svenska. Och i Lill Lindfors fall är det en grundbult.

Genom sin snart 60-åriga karriär har hon envist gjort sånger till sina. Hon bad Cornelis skriva om "Bibbis visa", där den Bibbi han sjunger om (för övrigt Bibi Andersson, när de spelade in filmen "Svarta fanor" i Brasilien) har glömt ett armband av plast. Cornelis skrev om det till "en klocka av guld", så att det skulle passar Lindfors som sjunger om en man som hade glömt sin klocka . I dag hade det kanske inte behövts.

– Nej, i dag hade det förstås funkat utmärkt med ett armband. Jag är så intresserad av gestaltandet. Det är samma med "Grimasch om morgonen", som är en av de finaste sånger Cornelis har skrivit.

"Nu faller dagg och nu stiger sol/Men det kan du inte höra/ Du ligger utan blus och kjol/ Med läpparna mot mitt öra". Men jag sjunger: "jag ligger utan blus och kjol".

Varför är det så viktigt för dig?

– När jag gör sådana förskjutningar blir texten mycket mer spännande. Annars blir det att jag gör en visa av Cornelis, i stället för en berättelse som kommer ur mig.

"De har ingen relation till Taube"

Flera av sångerna som Lill Lindfors sjöng på skivorna "Kom i min värld" och "Kom igen" i mitten av 1970-talet fungerade som ventiler för mig och min systers sökande efter vilka vi var. Jag minns att hon skrev ner texten till "I mej finns en sång" som om den handlade om henne: “Djupt in i mig som en het och obesvarad längtan – då i ensamhet jag ryser". Pappa hittade den där och trodde hon skrev avancerat om erotik. Det blev ett himla liv.

– Hur bra än vi sjunger och talar på engelska tar det inte tag i oss på samma sätt. Modersmålet är ett språk som är kopplat till känslolivet. Vi bär med oss längtor. Det finns ett inre hemligt liv. Tage Danielsson sa: den outlevda kärleken är den som är vackrast, den har näring av drömmen, säger Lindfors.

– Men att sjunga på svenska har ingenting med nationalism att göra, inskärper Lindfors. Det handlar bara om att ta vara på vår kultur. Och det är särskilt angeläget nu när vi pratar om integration. Jag vet många latinamerikaner som kom hit på 1960 och 70-talet och lärde sig svenska genom att lyssna på svensk musik, säger Lindfors. 

Jag undrar ofta själv vilka sånger vi ska sjunga tillsammans i framtiden. Vad som händer med vår gemensamma visskatt.

– Ja, jag träffar unga musiker som säger att det inte har någon relation till Taube alls, säger hon.

"Masken Max" i "Hylands hörna"

Lill Lindfors är den sjätte kvinnan sedan 1988 som får stipendiet. 30 män har fått det och det säger ju något om den mansdominerade bransch där Lill Lindfors har verkat sedan 1960-talet. I SVT:s Öppet arkiv finns ett klipp från "Hylands hörna". 

Lennart Hyland lägger huvudet på sned och betraktar den unga sångerskan, roat som om hon vore en främmande fågel. Undrar om hon inte kan tala lite finlandssvenska (hon kommer från Helsingfors). Lindfors är ursnygg, men utmanar föreställningen om den läckra kvinnan genom att ta av sig sina klackskor och göra ett humoristiskt nummer där hon härmar ett barns oförställda sätt att sjunga, "Masken Max".

– Jag har också spelat på kvinnlighet, men jag har aldrig känt mig påhoppad, utnyttjad eller utsatt på det sätt som nu kommit fram genom Metoo. Jag har nästan alltid valt vilka jag ska samarbeta med och i alla föreställningar på Berns har jag varit chef över män. Jag har alltid tagit ett stort ansvar och kanske beror det på min roll som storasyster: ”Det här kan Lillemor göra”. 

Hon heter så egentligen. Född 1940 på Mors dag. Lill Lindfors upptäcktes av Hagge Geigert, spelade revy hos Karl Gerhard, samarbetade med både Povel Ramel och Hasse & Tage men blev aldrig en av deras primadonnor, utan gick sin egen väg.

– De kanske inte ville ha mig. Monica Zetterlund var ju redan deras stora stjärna. Jag var med i "Konstgjorda Pompe" och Gröna hund på Gröna Lund, men det var så mycket som hände på en gång då, jag hade jobb på annat håll. Spelade Anita i "West side story". 

"Det hade Cornelis gillat"

Lill Lindfors hade jobbat med revy innan hon hamnade hos de där nöjesgiganterna. Ett gäng från Viggbyholmsskolan i Täby spelade jazzoperan "Nobborna", som byggde på "Lysistrate". I den versionen vägrade raggartjejerna att åka med i killarnas bilar. Vi pratar en stund om den tiden. Hur viktig skolan var för hennes kreativitet. Hon beklagar hur övningsämnena satts på undantag i skolan.

– Alla kan inte vara duktiga på matte. Vi var en liten klass med 15 elever och vi satt med vår lärare och pratade om naturen och gud och möjligheter, han lyfte fram kvinnliga författare, och det påverkade mig i hög grad, jag skrev dikter på uppsatsskrivningen och bedömdes med full respekt, säger Lindfors.

I tonåren hade hon komplex för sin längd, men det har hon använt sig av och det har öppnat dörrar till publiken.

– Självironin behövs. Alla består vi ju av små och stora jag. Om man bara står och är snygg och läcker skapar det distans. 

Kanske hade hon blivit ståuppare om hon hade varit ung nu. Eller kanske operasångerska. Jag tänker på den klassiska operaparodin där hon med ett svärd genom magen, iförd långklänning, högklackat och valkyriehjälm "dör" under cirka fyra minuter medan hon sjunger "Ich sterbe!" med en imponerande teknik.

Men om Lill Lindfors hade fått leva om sitt liv hade hon blivit läkare, det säger hon utan att tveka. Ja, det skulle Lillemor otvivelaktigt klarat av. Men då hade vi inte fått "Du är den ende", "I mig finns en sång", "Musik ska byggas utav glädje", "Rus" och alla de andra sångerna som Lindfors sjungit under sin långa och stabila karriär.

–  Cornelis ville egentligen att stipendiet skulle tillfalla någon som var lite på dekis, det visste inte jag först, han ömmade ju för människor som verkligen behövde pengar. Han hade själv sökt både kommunalt och statligt bidrag och aldrig fått det. men jag tycker att det är viktigt att påpeka att prissumman är avkastningen av stimpengarna, man tar inte något av Cornelis pengar, säger Lindfors.

Bra placeringar av summan har dock inneburit att summan med tiden har blivit avsevärd, 750 000 kronor.

Vad ska du göra för pengarna? Ska du köpa dig en kyrka som i sången som jag alltid tyckt så mycket om ”Om jag blir rik nån gång”? Det är en så storslagen önskan.

– Kanske inte en kyrka, men en soffa. Och jag har en liten plan att jag kan stötta vissa organisationer. Jag är med i Unicef och Teskedsorden och en stiftelse som stöttar barnhem i Brasilien, ”Hemmet vid vägen”. Det är ett jättefint barnhem som konstant behöver pengar. Det hade Cornelis gillat.

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Nu är jag också en av Bergmans kvinnor 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen.