Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Cornelis lever

I sin kontrafaktiska artikel om Cornelis Vreeswijks ålderdom skriver Klas Gustafson att Cornelis fortfarande inte fått det erkännande som poet som han förtjänar. Foto: Olle Wester
Det står Vreeswijk på dörren till en lägenhet på Söder i Stockholm. Klas Gustafson gör ett kontrafaktiskt besök hos den 73-årige trubaduren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Handslaget är fast men blicken matt när Cornelis Vreeswijk möter mig i hallen. Under den kommande timmen ska jag bara glimtvis ana glöden i hans ögon, den som en gång lockade kvinnorna och fick männen att vara på sin vakt. I somras fyllde han 73, åren har fårat ansiktet. Han säger att de smällar han fått gjort honom försiktig; ”man måste kapsla in sig för att inte få för många skråmor”.
Cornelis Vreeswijk lever ensam i lägenheten på Söder i Stockholm, brukar säga nej till journalister, tycker sig ha talat ut minst en gång för mycket. Nu när filmen om hans liv snart har biopremiär gör han ett undantag för Expressen, som alltid visat respekt för hans personliga integritet och som undvek krigsrubrikerna när han var ute i blåsten.
Filminspelningen har han följt på avstånd och har inte mycket att säga om historien den skildrar, det är så länge sedan. Det egna minnet är lika fragmentariskt som filmens berättelse.
Cornelis vet ju att det inte är de dagar då han bara gjorde sitt jobb och tillfredsställde publiken som skapar nerv i en spelfilm. Dramatiken ligger i händelserna som skapade löpsedlar.
Han sjunger inte längre offentligt, men tackar ja till de erbjudanden han tidigare önskade men aldrig fick; att läsa sin poesi för publik. För drygt tjugo år sedan var han svårt sjuk och livet hängde på en skör tråd. Sedan dess förvaltar han sin tid, sköter sin diabetes och har spolat kröken, precis som han en gång manade till i en informationskampanj för Systembolaget.
Nåja, det händer att Cornelis sitter på kvarterskrogen med en stilla pilsner och en god vän. Det händer att han tar en Fernet Branca, för magens skull.
När läkarna på Södersjukhuset den glåmiga hösten 1987 visade röntgenplåtarna på hans lever gav han sig själv ett löfte: Om han fick ett frivarv efter den avgörande operationen skulle han dra ner tempot, skriva omsorgsfullare och överge alla politiska positioner. Det löftet har han hållit. Det har blivit några artigt mottagna diktsamlingar sedan dess, men inga skandaler och inga visor.

Det låter som en cynism, och jag vågar inte säga det i hans sällskap, men riktigt bra har han skrivit bara under inflytande av oförsonliga känslor; driven av ångest, revansch, förälskelse, svek. Under korta perioder av familjeliv och regelbundna tider tröt hans förmåga. ”Han önskade ett vanligt liv, men så snart han fick det blev det genast för trångt för honom”, säger en av de kvinnor som försökt att leva med Cornelis. Hans konst krävde kaos och kom det inte opåkallat såg han till att skapa det, anförtror mig en av dem som länge stått honom nära.
”Varje fylla blir en visa, varje misstag ett resultat”, erkände han själv. Andfådd, rödögd och med bultande hjärta skrev han ord som gjorde skåror i samtiden. Hans sarkasmer lämnade frätmärken. Melankolin var bottenlös.
När Cornelis velat visa sig hövlig har hans diktning däremot blivit generande tunn. Hyllningarna till förebilderna Brel, Brassens och Ferlin är lankiga, medan hälsningen till den mördade Victor Jara hettar, därför att den är skriven i vrede och främst handlar om honom själv: ”Här kommer en man utan tro, utan hopp och utan fosterland.”
Han har alltid känt sig befryndad med diktarna som baktalats i salongerna och gått hem i stugorna, från den älskvärde snuskhummern Catullus till galenpannan Fröding. I Bellmans porträtt upptäckte Cornelis en gång sin egen avbild, en desperado: ”Och det är först när en människa blir riktigt desperat som hon kan börja skriva och bli en bra poet och författare.”

Visst unnar man honom lugn och ro efter detta helvetes liv. Han har slutligen fått den välordnade vardag han traktade efter men var oförmögen att skapa under de hektiska åren. Nu lever han i prudentliga rum med välfyllda bokhyllor. Dagarna ägnar han helst åt läsning. Det har han alltid gjort, men det var ju inte som boksynt Ekelöfbeundrare han blev omskriven.
Cornelis är en diktare som tiden och tillfälligheterna satte i en turnébuss och ställde på en folkparksscen. ”Jag fick rollen som enfant terrible, anarkist, fyllbult, ett omoraliskt holländskt svin som utövade våld mot den aktningsvärda svenska moralen”, förklarade han en gång för en dansk journalist.
Pjäsen spelades i offentligheten, pressen skrev manus. Rollen skavde, men han gjorde den så trovärdigt att inte bara publiken förfördes, också hans egen självbild kom i gungning.
Egentligen var han ju blyg och pryd, det säger samstämmigt de som kände honom bäst. Cornelis hyste en försynt småborgare i en bullrande rumlares kropp. Han var en grizzlybjörn som sjöng för småfåglarna, för att låna recensenten Sivert Bramstedts vackra och anslående bild. Cornelis fick rykte om sig att vara allt det han inte var. Nu är han tillfreds med att obemärkt få vara den han faktiskt är.
De samlade skrifterna omfattar tusen sidor. Hur han på bara några och tjugo år hann producera så mycket, samtidigt som han förde en flackande tillvaro och underhöll ett omfattande missbruk, har Cornelis inget bra svar på. En förklaring är nog att han inte haft någon reglerad arbetstid sedan 1964, då han sa upp sig som vikarierande socialassistent på barnavårdsnämnden och inledde den långa turné som slutade på Södersjukhuset.

I dag är den statliga inkomstgarantin ett erkännande och en trygghet, även om royaltyn från skivförsäljningen håller honom flytande. Han är nöjd med att hela produktionen åter finns tillgänglig – för tjugofem år sedan var det inget bolag som ville ge ut den på nytt.
Han inser att försäljningen hade varit större om han inte tjurigt motsatt sig försöken att splittra verket på diverse samlingsskivor, men han vägrar att medverka på snabbt hoprafsade billighetsutgåvor som Blågula sommartoner och  Husvagnshits. Speciellt mån har han varit om att värna sångcykeln ”Felicias svenska suite”, inspirerad av favoritförfattaren Aksel Sandemose.
Och tänk om han inte lyckats sätta stopp för reklammakarnas planer att kränga smörgåspålägg med hjälp av de glada barnen i ”Turistens klagan” eller låta en bank förhärliga kärnfamiljen till ”Deirdres samba”, sången om en prostituerad kvinna som erbjuder sig till den som kan betala: ”Har du tid och pengar så köper du min samba.”
Redan på åttiotalet konstaterade Cornelis krasst att skivbolagen föredrar artister som inte lägger sig i: ”Fördelen med döda trubadurer är att de är viljelösa och lätthanterliga.”
Han protesterar inte när jag hävdar att diktaren Cornelis Vreeswijk ännu är missförstådd och underskattad, men påpekar att flera generationer unga musiker faktiskt tagit intryck. Visst gläds han åt utmärkelserna Svenska Akademien och Musikaliska Akademien sent omsider givit honom, liksom åt Dramatens prisade föreställning, baserad på hans visor och persongalleri. Själv har han tagit farväl av Polaren Pär, Fredrik Åkare och Ann-Katarin Rosenblad, de tillhör en annan tid.
Nej, det kommer inga memoarer, livet finns skildrat i visorna och dikterna, för den som gitter lyssna och läsa: ”Det mesta jag skriver handlar ju i ganska stor utsträckning om mig själv.” Cornelis Vreeswijk har inte bråttom, han har tiden för sig.

Klas Gustafson
kulturen@expressen.se

Författare och journalist. Har skrivit biografin Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk. Filmen Cornelis har  biopremiär 12 november.