Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Cilla Naumann: 62 dagar

Rosor i vattnet vid Utöya.
Foto: Roger Vikström
I Cilla Naumanns nya bok 62 dagar fylls sommaren av sorg, skuld och saknad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
62 DAGAR | Alfabeta, 143 s. | Målgrupp 12+

Cilla Naumann
Med tanke på hur upptagen samtiden är av hälsa och ungdom så talas det förvånansvärt lite om döden. Vi pratar helst inte om den där ständiga känslan av att livet såväl som sommaren liksom inte rimligtvis kan räcka till för allt vi vill ha och göra. Detta trots att de flesta av oss tror oss förstå det självklara - det är dödens ständiga närvaro som ger mening åt våra handlingar, på samma sätt som den framtida närvaron av en höst skänker en viss melankoli åt en alldeles för kort sommar.

Det är under just en sådan sommar och ett sådant långt (titelns 62 dagar), men ändå märkligt ändligt sommarlov som Cilla Naumann med lätt hand placerar bokens kamera hos femtonårige Tom. Tålmodigt låter hon berättelsen ha sin gång utan att förklara eller analysera och utan att någonsin tappa det helt hudnära perspektivet. Läsaren får följa tätt intill när Tom och hans vänner konfronteras inte bara med den saknad och förvirring döden medför, utan också med sina egna roller och potentiella skuld i en berättelse de på samma gång står en liten bit utanför och mitt i. Med avstamp i fuktigt gräs, smaken av svettpärlor på överläppen och bilden av blod i regn rullas historien trevande upp.

62 dagar är till ytan en bok om tonåringar. Det tydliggörs med hjälp av en uppsjö genremarkörer redan i själva sommarlovsinramningen - mopederna, det vid lantstället ihopslumpade killgänget, den i periferin gäckande Miriam.
Samtidigt för Toms hudlösa känslighet och naivitet tankarna till ett mycket yngre barn och Cilla Naumann visar också hur det är precis i den barndomens skyddande kokong som verkligheten förr eller senare obevekligt trasar sönder.
Somliga av bokens metaforer är snudd på övertydliga och känns igen, men för den som ser det maskätna kadavret av en överkörd ekorre för allra första gången är frågan om huruvida upplevelsen är sofistikerad nog troligtvis inte särskilt viktig. Enligt samma princip gör det distanslösa berättandet det fullständigt omöjligt att värja sig mot tyngden hos frågor som i ett annat sammanhang lätt hade avfärdats som klyschor. Helt plötsligt sitter man alltså där och gör just det vi oftare borde - tänker på döden och tittar på tillvaron med en tillfälligt lånad och lite klarare blick.

Kajsa Bergström
kulturen@expressen.se