Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Chassider förbereds för ett skönt sexualliv

Scen ur ”Unorthodox”.Foto: Anika Molnar/Netflix
Dan Korn.Foto: Jan Kwarnmark / PRIVAT
Ingen vidare bröllopslycka i ”Unorthodox”.Foto: Netflix

”Unorthodox” hade varit mer trovärdig om den var en pastisch på Peter Pan. 

Dan Korn är inte imponerad av den omdebatterade och haussade Netflixserien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När nazismens koncentrationsläger befriades våren 1945 fanns där tusentals unga män och kvinnor, föräldralösa och oftast utan syskon. Det var ungdomar som inte bara var uthungrade på mat, utan också på ömhet och kärlek. I takt med att de återhämtade sig fann de kärleken hos andra i samma situation. Man gifte sig på löpande band och efter något år började barnen födas. För de flesta var detta den bästa terapi de kunde få, att börja se framåt i stället för att minnas det man mist.

Men receptet som fungerade 1945 fungerar inte nu. Detta är det verkliga budskapet i den så hyllade Netflixserien ”Unorthodox”. Jag har inte läst boken som serien bygger på, så jag vet inte om författarinnan Deborah Feldman själv ser detta. Men hennes verkliga liv och huvudpersonen Esty i ”Unorthodox” har det gemensamt att de växer upp hos farföräldrarna, som är överlevare från Förintelsen och som gifte sig i ett DP-läger. 

De är bosatta i den chassidiskt judiska stadsdelen Williamsburg i New York. Estys mamma har lämnat sin alkoholiserade man och det chassidiska livet bakom sig och pappan klarar inte av att ta hand om sin dotter. En scen från en sabbatsmåltid i filmen är mig bekant från verkligheten, när jag var gäst hos en chassidisk familj i Boro Park i Brooklyn över en sabbat. De hade en frånskild son som under sabbatsmiddagen tömde i sig merparten av en sjuttiofemma whisky. Skillnaden är att medan Estys farfar i filmen ropar om skandal var föräldrarna i Boro Park överseende och tog det med gott humör. 

Dessa tokerier hyllas alltså på kultursidor som en fantastisk inblick i en annan värld.

Bristen på insikt om att en flicka som vuxit upp utan föräldrar kanske är i behov av terapi och trygghet i stället för att kastas in i ett äktenskap vid sjutton års ålder, är den stora smärtan i ”Unorthodox”. Det är Deborah Feldmans verkliga öde men resten är en fritt komponerad berättelse, som dessvärre saknar all trovärdighet. 

Nej, en nygift kvinna får inte håret avrakat omgivet av nyfikna barn. Nej, när två ungdomar möts för att se om de vill gifta sig låter man inte hela släkten sitta och vänta i rummet bredvid, eftersom de inte skall bli utskämda om de säger nej till varandra. Om handlingen varit en pastisch på ”Tarzan”, ”Indiana Jones” eller ”Peter Pan” hade det blivit trovärdigare än det är nu. 

Men det är ändå bara småsaker i jämförelse med den osannolika historien om att alla kräver att Esty skall bli gravid men ingen har några råd att ge när hon klagar på att hon har olidliga smärtor under sex. Ingen kommer på att upplysa hennes man om hur han gör det skönare för sin fru, trots att det i verkligheten ingår i en chassidisk mans förberedelse för sitt bröllop. 

Men detta är inget mot fabeln om rabbinen som beordrar att Esty skall jagas rätt på och föras tillbaka, eftersom det annars skulle ge farliga exempel för andra kvinnor. För det ändamålet utser rabbinen en halvkriminell man som utlovas syndernas förlåtelse om han utför uppdraget. Han hittar Esty, jagar henne, tvingar henne in i en bil. Men han för henne inte tillbaka, hur nu det skulle ha gått till. De sätter sig i en liten park och där ger han henne en pistol om hon själv skulle vilja ta livet av sig och berättar att på den platsen föddes en bagare som de båda känner i Williamsburg. 

Middag i Williamsburg i ”Unorthodox”.Foto: Anika Molnar/Netflix / Anika Molnar/Netflix

Detta praktfulla västgötaklimax är ju så uppenbart påhittat, utan verklighetsförankring, att det ger serien kalkonstämpel. Men dessa tokerier hyllas alltså på kultursidor som en fantastisk inblick i en annan värld.

Deborah Feldman lämnade Williamsburg tillsammans med sin man och vägen till en helt sekulär kvinna tog tid. För Esty i filmen går allt på två dagar. Filmskaparna vill skildra en tillvaro som är antingen eller. Antingen ultraortodoxt liv i New York eller ett frigjort kompisgäng i Berlin. Men verkligheten är inte sådan. Det finns alla tänkbara varianter mellan ytterligheterna. 

Tillvaron i Williamsburg behöver inte alls vara så rigid som i filmen och tillfälliga vänskaper är ingen garanti för ett lyckligare liv.

När Yanky återfinner Esty i Berlin, blir imponerad av hennes sång och klipper av sig sina tinningslockar för att visa att han är beredd att följa henne till ett liv mer på hennes villkor, säger Esty under tårar att det är för sent. Det framgår inte varför hon säger så. Om hon sätter vännerna från Berlin framför fadern till barnet hon väntar, är det givetvis den totala frigörelsen, men knappast särskilt psykologiskt troligt att en kvinna som bara några dagar tidigare levde i Williamsburg skulle tänka så. Förmodligen tänker sig filmskaparna att eftersom Esty varit otrogen är hon nu förbjuden för sin make. Det är alltså för sent och det finns ingen återvändo. Så säger den judiska lagen. 

Men i verkligheten, bortom filmskaparnas fantasi, finns det rabbinska prejudikat på sådana fall. Om Yanky hade frågat sin rabbin – givetvis privat och inte omgiven av hela släkten som de osannolika scenerna i filmen – hade en verklig rabbin garanterat sagt att detta inte vore något problem, utan en sak mellan Esty och Gud.

Tillvaron i Williamsburg behöver inte alls vara så rigid som i filmen och tillfälliga vänskaper är ingen garanti för ett lyckligare liv. Den totala friheten kan också vara den totala ensamheten medan gemenskap innebär att man bryr sig, vilket också kan innebära en form av tvång. Vilken som är den rätta balansen mellan dessa ytterligheter finns det inget universalrecept på. 

 

Av Dan Korn

Dan Korn är rabbin, folklivsforskare och författare. 

 

 

Alla pedagoger på förskolan var fascister

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med dramatikern och författaren Martina Montelius på videolänk, om skådespelare som äter upp vinglas, munnens koppling till anus och om hemska minnen från förskolan.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Aase Berg. Se det avsnittet nedan.