Charles Murray:
Coming apart

Forntida familjemys? Norman Rockwells målning Freedom from want gestaltar en livsform på utdöende.

De växande klasskyftorna i det vita USA isolerar amerikanerna socialt och kulturellt. Lars Gustafsson tar del av en studie och får syn på en förlorad samhällsgemenskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Mellan 1986 och 2004 bebodde jag ett område rätt nära University of Texas at Austin, på västra sidan av Shoal Creek. Området, som heter Tarrytown, hade en lite ojämn social profil; rätt solida men inte överdrivet lyxiga villor vid huvudgator som Windsor Road och Enfield Road.

Sådant var det gamla före detta prästboställe som jag själv bebodde. Befolkningen var nästan i sin helhet vit och icke hispanisk medan de daglönare som fyllde trädgårdarna vår och höst med sina lövblåsare och trimningssågar alla var mexikaner. Men i bakgatorna låg ett annat slags hus: små, anspråkslösa, rätt illa isolerade, och med mörka små kök med bruna skåpsinredningar i 40-talets typiska stil.

Det var det så kallade GI-husen. I januari 1944 beslöt Kongressen en generös lag för hemvändande veteraners återanpassning i det civila livet. Initiativet var Franklin D Roosevelts och motivet att undvika den misär som drabbade återvändarna från första världskriget. För de miljoner soldater och sjömän som tjänstgjort på de olika fronterna i mer än 90 dagar stod synnerligen förmånliga bostadslån, utan krav på kontantinsats och flera slags studielån till förfogande.

Lagen, som var generös och anses ha bidragit till efterkrigstidens spektakulära ekonomiska återhämtning, medförde att miljontals familjer kunde flytta ut ur trånga anonyma hyresområden och in i egna hem. Ännu på 80-talet kunde man ibland träffa låntagarna på Terrytown Pharmacy. I väntan på att få våra mediciner expedierade kunde vi få lyssna till vördnadsvärda åldringar som kunde berättade om sin tid i Helvetet; här fanns de som med egna ögon sett Guadalcanal, Iwo Jima, Corregidor.

De gamla männen med rullator och hörapparat försvann, den ene efter den andre. De dog eller hamnade på vårdhem. Barnen tog girigt över de små husen. Och snart växte här en annan bebyggelse. En ny folkstam tog över husen, rev dem snabbt, och fyllde tomterna upp till bredden med ett helt annat slags hus, herrgårdsimitationer med swimmingpool och trebilsgarage.

Detta var ändå inte de verkligt rika, bara den nya professionella klass som staden, en gång ett centrum för omlastning av jordbruksvaror och stillsam huvudstad, drog till sig allt snabbare allteftersom den blev en av IT-industrins metropoler. Universitetet, nyss ett gammaldags trevligt partyuniversitet med ett allmänt aktat fotbollslag, blev plötsligt svårt att komma in på, fick Nobelpristagare, importerade namnkunniga humanister och klättrade upp till tolfteplatsen på London Times rankingskala.


Den klassiska bilden av den amerikanska flaggresningen på japanska ön Iwo Jima.

Industrins herrar, pionjärerna och bolagsgrundarna, byggde inte herrgårdar utan slott på kullarna ute vid Travis Hights. Där anlades vingårdar, en pionjär anlade till och med ett astronomiskt observatorium på tomten och nere vid kajerna vilade yachter som hade passat bättre i Karibiska sjön än i Travis. Dessa slott som nu dominerar utsikten på ett sätt som kan påminna om Rhendalen vid Koblenz var – det såg man direkt – förverkligade pojkdrömmar.

Kort sagt; vad jag bevittnade under dessa amerikaår utan att till en början riktigt förstå vad jag såg, var spåren av en fundamental samhällsförändring som började med att de små GI-husen försvann, det ena efter det andra. I min livstid har det vuxit fram, inte bara i USA, men kanske mest spektakulärt där, ett nytt slags klassamhälle.

I de tidskrifter som har något annat att intressera sig för än de svenska kultursidornas fromma soppa, är årets möjligen mest uppmärksammade bok en stort upplagd studie av sociologen Charles Murray; Coming apart: the state of white America, 1960-2010.



President Franklin D Roosevelt.

Boken, som har en omsorgsfull statistisk underbyggnad och överhuvudtaget ger ett mycket genomtänkt intryck, handlar om ett samhällsliv med explosionsartat växande sociala och regionala klasskillnader. Klasskillnader i USA brukar vanemässigt förknippas med etnografiska faktorer – svarta slummar i New Orleans och mexikanska colonias i det vidsträckta gränslandet. För att skapa maximal tydlighet för sin tes att vad som nu växer fram inte bara är nya klasskillnader utan i princip nya klasser, har Murray frångått det vanliga etnografiska perspektivet och begränsat studien till den vita befolkningen i USA.

De nästan logaritmiskt växande klasskillnaderna är knappast ett obekant fenomen här i Europa. Att en industrichef (med normalt medelmåttig kompetens) skall uppbära 17 gånger högre månadslön än sina arbetare eller en direkt inkompetent bankdirektör skall motta avskedsbelöningar större än industriarbetarens livstidslön, är naturligtvis inte bara djupt utmanande för rättskänslan. Det bidrar till att förgifta hela samhällsklimatet.

Det är här som Charles Murrays bok blir riktigt intressant. De ekonomiska och professionella USA-eliter han studerar och jämför med den nya underklassen, som väsentligen består av människor utanför arbetslivet, isolerar sig. Socialt och kulturellt. Det är inte bara fråga om gated communities -– ett begrepp som nu börjar dyka upp också i Sverige – utan om en inre isolering.

Medlemmarna, både i den nya överklassen och det nya arbetslösa proletariatet lever och tänker som om de inte tillhörde något annat sammanhang än sitt eget. Fundamentala föreningsband av den sort som gör en nation till en nation i westfaliska fredens mening håller på att upplösas, eller är redan borta.

Den store klassikern när det gäller att begripa den amerikanska demokratin är Alexis de Tocqueville – en liberal 1800-talstänkare. En av hans ständigt citerade och upprepade iakttagelser är den om den avgörande roll de frivilliga sammanslutningarna spelar i amerikansk demokrati – från religiösa församlingar till idrottsorganisationer och nykterhetsvänner.

De sammanför människor med olika livsvillkor och skapar en akvarieaktig genomskinlighet i samhällslivet. Om man får tro Charles Murray är det precis denna informella samhällsgemenskap som nu till sist håller på att gå förlorad. Den nya professionella överklassen bygger in sig kulturellt. Den nya underklassen, som inte är en arbetarklass utan en klass av arbetslösa, håller på att försvinna under elitens horisont. Den är inte synlig. Och - här är Murray mycket amerikansk: båda klassernas medlemmar är på väg bort från familjen som livsform och den religiösa församlingen som andligt vattenhål.

Alltså: det är inte bara så att klasskillnaderna vidgas med skrämmande hastighet. Det är också så att de olika klasserna upphör att kommunicera. De upplever inte längre samhällslivet som en gemensam angelägenhet.



Författaren Alexis de Tocqueville.

Under läsningen av denna viktiga bok frestas man naturligtvis att jämföra med samtida europeiska erfarenheter, och då särkilt det samhällsliv man har närmast inpå sig. Kan riksdagsmän och landstingsråd med månadslöner i 100 000-klassen ha någon som helst insikt i hur människorna faktiskt lever i Skinnskatteberg eller Åmål?

Eller har de möjligen snarare blivit riksdagsmän för att slippa se det?

Var den - till sist ohållbara – transfereringspolitik som kallades "den svenska modellen" möjlig bara så länge etniska och regionala förhållanden gjorde känslan att tillhöra ett elementärt sammanhang möjlig? Uppfattar sig svenskarna fortfarande som en stor intressegemenskap över politiska skiljelinjer? Hur är det med den så känsloladdade vargfrågan? Har nytorgarna definitivt slutat kommunicera med hemmansägarna i Nyhyttan? Var är samhörigheten med stadsdelar som har till 100 procent utlandsfödda bebyggare? Medlidandet med östeuropeiska tiggare? Vad vet egentligen den nya (partinominerade) politiska klassen om sina väljare?

Det är svårt att frigöra sig från intrycket att Charles Murray har sett något som i globaliseringens tid kan bli inte bara allt tydligare utan också mycket avgörande.

Fackprosa

Charles Murray | Coming apart: the state of white America, 1960-2010 | Crown Forum, 416 s.