Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Charles Manson hade öga för de mest jagsvaga

Susan Atkins, Patricia Krenwinkel och Leslie Van Houten på väg in i rättssalen 1969. Foto: GEORGE BRICH / AP TT NYHETSBYRÅN
Annina Rabe. Foto: POLARIS / POLARIS

Femtio år har gått sedan Mansonmorden ägde rum i Los Angeles-området Beverly Hills.

Annina Rabe skriver om den fascinerande driften till självutplåning. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | CHARLES MANSON. ”Cease to exist”. Det är titeln på en låt skriven av Charles Manson, kanske den mest mytomspunna mördaren och sektledaren i modern tid. Idag är det femtio år sedan de makabra Mansonmorden ägde rum och en ofrånkomlig del av modern Hollywoodhistoria skrevs.

Sammanlagt åtta personer, varav ett ofött barn, hittades brutalt mördade i två villor i Los Angeles lyxområde Beverly Hills. De hade slaktats på de mest fruktansvärda sätt; morden hade rituell prägel. Snaror hade knutits, kryptiska meddelanden skrivits i blod på väggarna. Ett av offren var den unga skådespelerskan Sharon Tate, gift med filmregissören Roman Polanski. Hon var gravid i åttonde månaden när hon mördades med sexton knivhugg av den 21-åriga Susan Atkins.

För morden utfördes inte av Manson själv, utan av ett antal unga kvinnor och två män som dödade på hans uppmaning.

Beach Boys

”Cease to exist” är inte någon särskilt bra låt. Ingen av Charles Mansons låtar var särskilt bra. Han var en medioker amatörmusiker som så många andra drömde om en karriär som popstjärna. Just ”Cease to exist” spelades faktiskt in av the Beach Boys, som han under en period hade kontakt med. De ändrade texten och titeln till ”Never learn not to love” och placerade den som en b-sida på en av sina singlar.

Det var det närmaste en popkarriär Charles Manson skulle komma, i alla fall tills Guns and Roses spelade in den djupt obehagliga ”Look at your game girl” 1993. Men då satt Manson och hans apostlar sedan länge i fängelse, räddade av en lagändring från det dödsstraff de dömts till. Och kring Mansonmorden hade det vävts en sådan tät mytologi att populärkulturen aldrig kommer att bli kvitt den. 

Nej, Charles Manson var inte någon bra musiker. Vad han däremot var bra på var manipulation. Med hjälp av en tveklös karisma, en massa låtsasreligiöst dravel, sex och ohemula mängder droger började han samla på sig ett harem av unga kvinnor i flowerpower-erans San Francisco.

De i blod skrivna meddelandena på mordoffrens väggar skulle gå att härleda till albumets texter

Han hade öga för de mest jagsvaga, han valde ut de vilsnaste. Ofta var det tonårstjejer från välordnade medelklassmiljöer, på meningslös drift mot ingenstans. Kvinnor som inte längtade efter något annat än att hitta ett sammanhang, att slippa sig själva. Att sluta finnas, cease to exist. 

Charles Manson. Foto: AP / AP

De blev ”the Family”, Familjen. De gömde sig i öknen, letade efter mat i soptunnor och hade sex- och knarkorgier. Fler och fler anslöt sig, både kvinnor och män, men alltid mest kvinnor. Snart trodde de att Manson var Jesus. Och snart började de också tro på hans tilltagande paranoida fantasier om en kommande apokalyps, ett raskrig då Svarta Pantrarna skulle ta över världen, en händelse som enligt Manson förebådades i Beatles White Album. De i blod skrivna meddelandena på mordoffrens väggar skulle gå att härleda till albumets texter.

Los Angeles sol

9 augusti 1969. Författaren och journalisten Joan Didion skriver i sin essä ”The White Album” att för många i Los Angeles upphörde 60-talet dagen då Mansonmorden ägde rum. Paranojan drog som en skogsbrand över staden.

”Det jag också minns och önskar att jag inte mindes”, skriver Didion, ”är att ingen var förvånad”. Det Los Angeles och den tid hon beskriver har länge rört sig nära en farlig gräns. I det skarpa ständiga LA-solljuset finns en vass knivsegg. Det är den Didion så mästerligt skildrar.

Under tidigt 80-tal befinner jag mig själv i Los Angeles, en stad jag inte förstår mig på. Allt är utbrett, ointagligt, potentiellt farligt. Solen skiner oupphörligt. Alla är vackra. Om man inte kör bil har man inte där att göra. Jag kör inte bil. Jag är tonåring och jag längtar hem.

Någonstans där föds mitt osunda intresse för Mansonfamiljen, triggat av en av de första böckerna som skrevs i ämnet: Ed Sanders ”The Family”. Jag tror att den kanske lärde mig att förstå Los Angeles på ett annat sätt. Om inte annat så var den en bekräftelse på det jag länge misstänkt: bakom det starka ljuset fanns ett sjaskigt mörker. Jag minns att jag läste boken och tänkte något i stil med: så här ser ondska ut. Precis så här meningslös är den. 

Driften till självutplåning

Ett antal förvirrade och påtända unga kvinnor som ger sig ut och brutalt mördar några slumpmässigt utvalda offer, på uppdrag av en småkriminell hallick och självutnämnd guru. Så här, många år och oändligt många Mansonböcker, filmer och podcasts senare, slås jag igen av den ohyggliga banaliteten i alltsammans.

Ändå fortsätter den grymma historien att fascinera; inte bara mig utan resten av världen. Varför? Det är ju inte direkt som att det saknas fler exempel på meningslös ondska i världen. 

För mig är det flickorna. Alltid flickorna. Manson själv intresserar mig inte nämnvärt. Jag tittar för miljonte gången på bilderna av de unga mördarna, som hand i hand och trotsigt leende går mot rättssalen, till synes utan ett uns av ånger. De har alla upphört att existera, ”ceased to exist”.

Så stark kan alltså driften till självutplåning vara. Sådana vidriga uttryck kan den ta sig. Och mitt vuxna jag minns för bråkdelen av en sekund den där livsfarliga längtan att ge upp allt; mörk och virvlande genom kroppen. 

Mer om Manson:

”Once upon a time in Hollywood” (spelfilm av Quentin Tarantino, 2019)

”The haunting of Sharon Tate” (spelfilm av Daniel Farrands, 2019) 

Charles Manson och Hollywoodmorden (radiodokumentär P3, 2019)

Charles Manson. Sektens hemliga filmer (dokumentär, 2019 finns på SVT Play)

”Charlie Says” (spelfilm av Mary Harron, 2018)

Member of the family (bok av före detta Mansonanhängaren Dianne Lake, 2017) 

”Flickorna” (roman av Emma Cline, 2016)

You must remember this. Charles Manson’s Hollywood (podcast, 2015)

LÄS MER: Fattigdom och ojämlikhet är en svensk historia 

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.