Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Chahboun diktar om vetandets möjligheter

Naima Chahboun. Foto: Kajsa Göransson
Foto: Norstedts
Ulf Olsson. Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Naima Chahboun prisades för debuten ”Okunskapens arkeologi” 2011. Nu kommer hennes andra diktsamling.

Ulf Olsson har läst ”Äpplen och päron”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur hamnade jag här – i det där myllrande gyttret som kallas historien? Jag citerar två ställen i Naima Chahbouns andra diktsamling, ”Äpplen och päron”. Och de svar Chahboun ger på sina egna frågor är olikartade, mångskiftande. De sträcker sig mellan att ”vilja vara en -ism” och närmast kartesianska tankeövningar runt kunskapens och vetandets möjligheter.

Chahbouns dikt – detta är hennes återkomst efter den prisade debuten med ”Okunskapens arkeologi”, 2011 – är full av liv, den låter det muntligt gatsmarta samexistera med det akademiska. Och det hon sätter på spel är en attityd, ett förhållande till världen, och då både till historien och till vardagens föremål.

Hennes text utgår från läsningar och omkastningar av klassiska sagor. Sexualitet och våld tränger sig in mellan Hans och Greta, i Bullerbyn tvättas virknålar rena från blod – efter aborterna? Barnets närkontakt med världen är ett centrum för Chahboun. Hon betraktar en lekande pojke: ”Han ser / det som är uppe och det som är / nere, framsidan och baksidan / på samma gång.” Och vad är han då om inte ”en fluga / eller en gud.”

Förstå eller förstöra

Chahbouns lite spretiga men lekfulla dikt rör sig allt djupare in i sina kunskapsteoretiska frågeställningar. Så utspelar sig bokens sista del på Stockholms universitet, bland hörsalar och kaffemaskiner, bland nio våningsplan och hissar som inte fungerar. Där, i försöken att ”knäcka bokstavskoden”, skriver Chahboun vad som är bokens skarpaste rad: ”förstår jag, eller förstör jag”.

Men, undrar nog läsaren efter att ha stimulerats av Chahbouns dikt, är det verkligen ett ”eller” i frågan? Innebär inte all förståelse en förstörelse: av något ursprungligt, av en illusion, en föreställning?

Man kan återvända till Chabouns första dikt här, den som besöker ”Alice i underlandet” och där diktjaget följt en vit kanin: ”Jag fann, / och förlorade, någonting. / Vi kan kalla det oskuld. Vi kan kalla det handske.” Där kan en omläsning av relationen mellan jag och värld börja.

Lyrik

NAIMA CHAHBOUN

Äpplen och päron

Norstedts, 81 sidor

LÄS MER: Whitehead tar sig an den systematiska rasismen 

 

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.