Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Anne Carson tvingar läsaren att stanna upp

Foto: Beowulf Sheehan

Författaren Anne Carson skriver om sorg och åtrå och rör sig mellan antikens myter och vardagsspråk.

Victor Malm läser den Sverigeaktuella kanadensiskans hittills största bok "Röd doc>".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ANNE CARSON

Anne Carson, född 1950, är kanadensisk författare, poet, översättare och professor i klassiska språk. Hon är flerfaldigt prisbelönad för sitt författarskap där antika myter, åtrå och kärlek tematiseras och hon nämns ofta i Nobelprissammanhang. "Röd doc>" är en fristående fortsättning på "Röd självbiografi", en av två romaner som tidigare kommit ut på svenska i översättning av Mara Lee.

ROMAN

ANNE CARSON
Röd doc>
Översättning Mara Lee
Albert Bonniers, 178 s.

Det som finns mellan människor är sorg, ett avstånd som ord bara sällan kan överbrygga. I en samling Euripides-översättningar, "Grief lessons", frågar sig Anne Carson varför tragedin existerar:

För att du är fylld av raseri. Varför är du fylld av raseri? För att du är fylld av sorg. Och så har kärnan i vår tids största författarskap skalats fram.

Stora ord? Ja, men det finns ingen annan nu levande författare vars böcker tvingar mig, inte att läsa om dem, utan att stanna.

I dagar vara i dem, börja om, läsa om, delvis i berusning, delvis i förtvivlade försök att förstå. Inte för att jag tror mig kunna exkavera en djupt liggande, dold mening, utan för att jag anar en sanning. En mumlande sanning, ett ljus som glimtar när versen vänder rad. "Röd doc>" är Carsons hittills största bok - och för Mara Lees översättargärning ska den svenska publiken vara tacksam.

 

Carsons stil är pratig och högpoetisk på en gång, ursäktar varken lån från vardagsspråkets klichéer eller litteraturhistoriens skattkammare. I samma andetag kan en karaktär säga "schyssta bananer" (på engelska: "cool beans") och citera en Emily Brontë-dikt. Att som Lee få det att kännas avklarnat, snyggt - ja, att det ens fungerar - är imponerande.

Geryon, den bevingade huvudfiguren i Carsons stora succé "Röd självbiografi", återvänder i "Röd doc>". Han är äldre, har slutat skriva på sin självbiografi eftersom ingenting hände i hans liv. Begäret, det runt unga pojkkroppar blossande, har falnat. Hans röda vingar reser sig inte längre.

Galleriet runtom honom är befolkat av likaledes tynade figurer: Ungdomskärleken Herakles, som har förvandlats till krigsveteranen Sad But Great, den kampsportande sångerskan Ida och den kanske mest tragiska figuren av dem alla: profeten 4NO. Han ser fyra sekunder in i framtiden - katastrofen skymtar precis innan den händer, alltför sent för att hejda den. Hans nu är "flått rakat fläckat mättat överkört misshandlat av framtidens råa data".

 

Alla är de kvaddade. Handlingen är knapp, förbiskymtande. Vi tas på en fragmentarisk roadtrip från herdefälten som Geryon vallar myskoxar på, genom glaciärer och städer "som vinden bankat allt vett ur spelar ingen roll var", via ett mentalsjukhus till en bädd där vår herdes mamma ligger och dör.

Sällan stannar vi, platserna är suddiga som sedda genom bilrutans vindlande fart. Precis som i det grekiska dramat - Carsons genremässiga hemvist - behöver vi en kör som förklarar vad som sker. De röjer handlingen med ironisk ton, som vore den en aning överflödig: "vi tågar in vi förtäljer / vi är Wife of Brain".

Att veta vad som ska hända en är i den grekiska tragedin inte till särskilt stor nytta. Tvärtom tycks den kunskapen, som i "Kung Oidipus", bara fungera som ett ironiskt dråpslag. Geryon läser Proust och konstaterar att problemet är att minnas. Åt inget håll är tiden trygg: "Tiden går tiden går inte. Tiden går nästan." Ingen av figurerna utvecklas, når någon insikt. Det slutar som det börjar - i ensamhet.

 

Att läsa Carson är alltså detsamma som att ge upp tron på psykologiskt meningsfulla förklaringar till varför en person gör som den gör. Eller varför en händelse leder till en annan. Tiden linkar i sin egen takt. Klivet genom orden tar oss in i ett medvetande vars plötsliga rörelser fångats i flykten.

Varför blir det plötsligt upplopp på mentalsjukhuset? Varför flyr de därifrån? Varifrån, och varför, kommer den grekiske guden Hermes farande? Ingen aning. Men det finns, också när texten känns som mest motsägelsefull och obegriplig, en akut angelägenhet i nästan varje rad; precis som hos Samuel Beckett står textens relativa svårighet aldrig i vägen för läsningen. Vi vill ju med, vi vill in i denna uppskurna sång och bli sjungna.

 

För i Carsons storhet finns något visionärt, en värld skriven som om den vore så tragisk och sönderfallen som den är. Sorgen över att världen är så fruktansvärt jävla ensam, och viljan att veta varför det är så ensamt, håller visionen samman: "Röd doc>" skulle kunna kallas ett poetiskt försök att förstå hur vi missförstår världen. Varför vi kastas ut i ett liv fyllt av händelser och relationer vars inbördes samband vi inte får ordning på, begär som slocknar och får liv för att sedan slockna igen:

"Vårt nuvarande sätt att uppfatta världen består till stor del av felaktiga benämningar."

Och om det är som filosoferna säger, att vår hemvist i världen är språket, betyder det att vi lever i en vrångbild, där det vi alla drömmer om - att någon ska förstå vad vi säger och vill och drömmer om - nekas oss av vårt existentiella villkor. Vi är ensamma, och ensamma, och ensamma - ospillda koppar kärlek.

"Varje dag är måhända inte ett mästerverk. Denna seglar bort och bort och bort."

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommenatera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!