Carl Bildt erkänner bara sina egna regler

På uppdrag. 1996 besökte Carl Bildt det sönderbombade biblioteket i Sarajevo.
Foto: JENS ASSUR
Journalisten Björn Häger.
Foto: PETER JÖNSSON / NORSTEDTS
Uppdrag Bildt – En svensk historia.

Björn Hägers bok om Carl Bildt blottar en makt- och pengahungrig politiker som alltid har rätt.

Johan Hakelius läser en biografi som tyvärr misslyckas att närma sig människan Bildt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Richard Bergh fick Fröding att sitta still "inte länge, men dock en stund". Det ögonblicket räckte till det inträngande porträttet av skalden som profet på galenskapens gräns. Gay Talese fick aldrig intervjua Frank Sinatra, men "Frank Sinatra has a cold" från 1966 kommer närmare sångaren än någon annan text.

Björn Häger har bara fått en kvart med Carl Bildt i Almedalen 2014 och "några minuter i ett kapprum 2015". Resultatet är "Uppdrag Bildt", en bok som låter huvudpersonens ovilja att samarbeta sätta ramarna.

Det är inte ett misslyckande. Häger gör medvetet valet att låta distansen bestå. Redan i inledningen skriver han att han bara kommer att redogöra för Carl Bildts redan kända "affärer", "sätta in dem i sitt sammanhang" och "synliggöra samspelet mellan press och politik". Ungefär 200 sidor in i den drygt 600-sidiga boken är nackdelarna med den återhållsamheten tydlig. 

Det är flyhänt och lättläst, men det ena följer på det andra, utan att fästa. Vi kommer inte ett dugg närmare Carl Bildt. Av Frödings orakelögon, eller Sinatras humörsvängningar finns ingenting. Det är först ytterligare 100 sidor framåt som något händer: en känsla av obehag börjar sippra fram.

Carl Bildt vägrade polisförhör

Efter 300 sidor har Bildt bland annat dragit förhastade slutsatser om ubåtar, proklamerat "den enda vägens politik", struntat i protokollet som utlandsresande statsminister, administrerat ett kronförsvar som tog livet av många svenska småföretag, slagit fast varför Estonia sjönk bara timmar efter förlisningen, vägrat ställa upp i polisförhör och därmed låtit en man som attackerat honom gå fri, friskrivit sig från allt delansvar för serbiska massakrer i Bosnien, misskött partiledarskapet på distans och lanserat tanken om en folkomröstning om EMU, utan att ha förvarnat sin egen partistyrelse.

LÄS MER – Tonchi Percan: Carl Bildts dubbelspel under folkmordet i Srebrenica  

Stort och smått. Allt nästan undantagslöst berättat i svalt redogörande ton av Häger. Men den samlade tyngden av alla redogörelser når en kritisk gräns. Resterande 200 sidor lägger ytterligare poster till uppräkningen: hur Bildt vägrar att släppa partiledarskapet, trots att han är upptagen med annat. Hur han bedriver Twitterpolitik som utrikesminister. Och så drygt 100 sidor om engagemanget i Lundinbolagen.

Fram träder en magnifik person, som respekterar regler bara när de passar honom. Den störste svenske statsmannen internationellt sedan Palme. Kanske till och med sedan Dag Hammarskjöld, för Bildt rör sig bland samtidens verkligt stora. Hans främsta bas finns inte bland tredje världens halvsjaskiga diktatorer. Men han är också en person som uppvisar ofattbar klumpighet.

Ovän med USA

I Bosnien gör han sig raskt ovän med amerikanerna. Det underminerar hans uppdrag och spärrar vägen i riktning mot de framtida internationella uppdrag han så uppenbart vill åt. Bildts styvnackade vägran att erkänna några som helst problem med Lundinbolagens närvaro i Sudan och Etiopien är i det närmaste självmordsbenägen. 

Tony Blairs välbetalda uppdrag i arabvärlden är vad som ligger närmast, men Blair valde tidigt pengarna framför prestigeuppdragen. Carl Bildt gav inga sådana signaler. Det är som om han tror att han ska kunna böja hela världen efter sin vilja, skriva om reglerna, bara genom att envist stå fast vid sin position. Som om inte bara journalister, utan även amerikaner, europeiska premiärministrar, FN, eller vad det nu må vara, förr eller senare måste kapitulera för Bildts ovillkorliga logik.

LÄS MER – Dilsa Demirbag-Steen: Carl Bildt är inte lämplig att föredträda Sverige i världen

Hägers Bildt är en person av paradoxer. Å ena sidan gammaldags och geopolitiker, snarare än ekonomist. Metternich, inte Gripenstedt. Å andra sidan oförmögen att hantera sin tids mest uppenbara geopolitiska faktum: den amerikanska dominansen. Å ena sidan en person som uppvisar alla tecken på att uppfatta rikedom – kanske även ekonomisk politik – som genant. Å andra sidan villig att sätta sitt rykte på spel för några miljoner. Å ena sidan någon som vägrar att vulgärt öppna sig i offentligheten. Å andra sidan bland de första att fylla digitala kanaler med dagliga trivialiteter. Folkkär genom att helt sakna folklighet. Någon som sedan tonåren givit intryck av att ha en fast kärna, moraliskt och idémässigt. Samtidigt hal i formuleringarna när serbiska krigsförbrytare eller sudanesiska dödspatruller kommer på tal.

Carl Bildts personlighet

Och till alla dessa spänningar och slitningar ytterligare en märklighet: oföränderligheten. Carl Bildt är en furie av energi, aktivitet och geografisk rörelse. Men det framstår samtidigt som om han har en helt statisk personlighet, färdig redan när han tryckte sin första skoltidning med Staffan Hildebrand.

Så, till slut, efter mer än 600 sidor är läsaren ändå inte ett dugg närmare Carl Bildt. Det saknas en hel person, eller åtminstone en hypotes om en sådan. Boken blir en samling skickligt slagna tegelstenar utan murbruk.

Det speglar, får man ändå hoppas, snarare författarens metod än huvudpersonens personlighet.


REPORTAGE

REPORTAGE

Björn Häger

Uppdrag Bildt – En svensk historia

Norstedts, 644 s.


Johan Hakelius är chefredaktör för tidningen Fokus och kolumnist i Expressen.