Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bus vilar inte i frid

Lindy Larsson, Katarina Werner Lindroth och Hannah Fjellström alias Officeren, Gudadottern och Victoria från BUS Dream n'play demonstrerade utanför Stockholms stadshus i tisdags.Foto: Jan Düsing
Gunilla Brodrej besöker Barnens underjordiska scen som mist halva bidraget och hela kungariket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Utanför dörren på Bondegatan 1 i Stockholm ligger det granris. Lutad mot dörren står en skylt: ”Vila i frid”.
Lägenhetskontoret en trappa upp rymmer scenografi, kostym, kök och loge. Här ska bli bostadsrätt. Barnens underjordiska scen, BUS, hade just kommit fram till ett sätt att överleva 2011 utan foajé, loge, kontor och kostymförråd och med en rejäl hyreshöjning på själva scenen när dödsstöten kom.
Vi sitter vid köksbordet medan skymningen sänker sig. August Strindbergs Det sjunkande Hellas ramlar ideligen i golvet. På en kylskåpslapp har ett barn plitat:
”Jag jilar era saker som ni jör med oss.”
BUS är en säregen ålderslös teatergenre med interaktiv teaterlek och performance förlagd till vindlande källargångar befolkade av en massa teaterlekare, halta och lytta, stora som små, avlönade som oavlönade. Bokstavligen.

För nåt år sedan kallade Bo Andér till möte. Han var då chef för avdelningen för kultur- och integrationsstöd och hade blivit kontaktad av Linda Zachrison, som leder Stockholms stadsteaters nya scen för nationella och internationella gästspel. En inflytelserik person med andra ord. BUS behövde hjälp, tyckte hon. Katarina Werner Lindroth och Hannah Fjellström tågade till mötet med sina visioner och problem. Hjärtat på bordet. De hade klarat sig själva länge, men för att utvecklas och satsa större behövdes hjälp. Nu skulle man få det. Eller?

Stockholms kulturförvaltning lyssnar, men får kalla fötter. Bus bidrag halveras för 2011 (det vill säga 380 000 kronor). Detta klubbades i Stockholms stadshus
i tisdags och kallas omställningsstöd på byråkratsvenska.
Vad ska de ställa om sig till, frågar jag Patrik Liljegren, före detta chef för Södra teatern, numera chef för kulturstrategiska avdelningen på Stockholms kulturförvaltning.
– De bestämmer själva om och hur de vill ställa om sin verksamhet. De får ett omställningsstöd.
Kan de söka bidrag igen för 2012?
– Ja, alla kan söka både verksamhetsstöd och projektstöd. Kan de presentera en bärkraftig verksamhetsplan kan man få stöd.
Vilken Busföreställning tycker du bäst om själv?
– Vi har en solklar uppfattning om vad Bus har gjort genom åren.
Men du har inte själv sett nåt?
Vi grundar våra bedömningar på handläggarnas och referensgruppernas breda erfarenhet.
Patrik Liljegren tycks ruva på den stora sanningen. Jag känner mig som djävulens advokat.

På BUS kontor är det uppgivet så här dagen efter beslutet, men Katarina, som regisserat det mesta här, propagerar för anarki och inget stöd till någon. I stället medlemskap. 500 kronor om året. 1 000 medlemmar så grejar vi det, utbrister hon.
Jag skakar på huvudet.
Kulturborgarrådet skulle applådera.
Varför får de inte bidrag, tjatar jag på Kerstin Gustafsson som är Bus närmaste handläggare på förvaltningen. Hon hänvisar till Liljegren, men svarar ändå.
– Bland annat har de spelat för lite under 2010.
Men de har ju haft stambyte på sin scen!
Bus platsspecifika teaterlek har, på grund av stambyte i fastigheten under 2010, flyttat utomhus till skolgårdar runtom i Stockholm där de ställt sina ”Busvagnar”.
– De har signalerat att de vill göra en nystart, men förhållanden är oklara. Det kan inte vi finansiera. Det är ju skattebetalarnas pengar det gäller, säger Gustafsson.
Hur känns det att sätta spiken i kistan på Bus?
Gustafsson tycker att jag har en konstig ton. Det har hon rätt i. Jag klandrar henne orättvist för att skicka BUS i graven. Hon är bara en handläggare och en fotarbetare som gör underlag för att man ska kunna fördela skattemedlen.
Hannah Fjellström spelar den återkommande balettfröken som bryter på franska och lätt brister i gråt på grund av självförbrännande empati. Hon har suttit i evighetslånga samtal med Kerstin Gustafsson.
– Politiken går fram som en maskin. Jag brinner verkligen för buset i mörkret och jag tror inte att balettfröken är redo att dö riktigt än.
– Vi ligger alltid ett balettsteg före och vi kommer säkert att förvåna kapten Blå, fyller Katarina Lindroth i.
BUS planerar en politisk kabaré, Grymt blått ljus, som ska utspela sig på en akutmottagning. Ensemblens styrka är humorn.
– Vi vill öppna en sårbar. Nu gäller det att skratta och få in skrattepengar!