Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Burleskt barbari i Rosa Liksoms nya bok

Rosa Liksom. Foto: Pekka Mustonen
"Sånt är livet".
"Kupé nr. 6".

Gunilla Brodrej lyssnar på en finsk eländeskör av Rosa Liksom i "Sånt är livet".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KORTPROSA

ROSA LIKSOM

Sånt är livet

Översättning Janina Orlov

Wahlström & Widstrand, 143 s.

Rosa Liksom är en finsk författare som tuffade in i kritikernas hjärtan med "Kupé nr 6" (2012). Den romanen kan läsas som ett stickspår till Svetlana Aleksijevitjs stora dokumentära berättelser om Sovjet. I "Kupé nr 6" reser en ung kvinna transibiriska järnvägen genom ett land i sönderfall, före muren. Hennes ressällskap är en fördomsfull skitstövel som trots brist på elementära humanistiska kvaliteter fungerar som sällskap och följeslagare.

Liksom tar med läsaren till slitna miljöer fulla av skadat liv och vinddrivna existenser. Detta med en intensiv ordrikedom och verbal uttrycksglädje som bränner in boken i huden. Det är som om jag har rest själv och hört musiken som spelas i stationernas och tågens högtalarsystem. Kort sagt en mycket bra bok.

Strösslat med levnadsöden

Därför är förväntningarna på Rosa Liksoms nya roman "Sånt är livet" höga. Efter två sidor kan jag tagga ner dem. Det här är ingen roman utan snarare en kortprosasamling av finska röster som bildar en sorts eländeskör. Författaren strösslar med levnadsöden. White trash skulle man kanske kalla det i ljuset av den finska avogheten mot flyktingar.

 

Lyssna på när Gunilla Brodrej och Martina Montelius pratar om Rosa Liksom i "Lunch med Montelius".

 

Mamman, som utan att blinka lämnar in sina barn på socialen när hon träffar nya män. Juristen som måste hålla sig gömd på grund av släktens blodsfejder. En annan släkt är full av män som heter Pekka, som råkar ut för olika olyckor och dödliga sjukdomar. Det är så deppigt att det blir dråpligt.

I sina bästa delar är prosan omskakande, i sina sämsta burleska skrönor som blir till ånga när man skvätter dem över berättandets lägereld. Det fantasifulla humoristiska språket och de till bråddjup ångest gränsande livsvillkoren påminner, för att ta en referens mycket nära mig, om Martina Montelius, men skiljer sig på grund av betraktarens iskyla.

 

Chockerande om Breivik

Den förtvivlan som många av prosastyckena genomsyrar blir genom alla rapsodiska genomdrag till axelryckningar. Därför är det närmast chockerande när en text plötsligt handlar om Anders Behring Breiviks svåra uppväxt.
Där upphör känslan av underhållning. Det skrattretande mörka, var djupaste allvar. Jag känner mig smutsig. Kanske var det meningen.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook och kommentera våra artiklar.