Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bundna verser

Demonstranter i Gaza City. Foto: Adel Hana

Kontroversen kring The innocence of muslims visar att vi inget har lärt av fatwan mot Salman Rushdie. Kenan Malik konstaterar att reaktionerna handlar om politik snarare än om religion.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I sin memoarbok Joseph Anton berättar Salman Rushdie om fatwan och åren som följde. Så vad kan striden om Satansverserna lära oss om den nu aktuella kontroversen kring filmen The innocence of muslims?
Rushdieaffären är insvept i ett antal myter som har fördunklat dess verkliga betydelse. Den första myten är att kontroversen om Satansverserna var en religiös konflikt. Det var den inte. Det var i första hand en politisk konflikt. Romanen blev ett vapen i islamisternas strid med varandra, med sekularisterna och med västvärlden. Kampanjen började i Indien där extrema islamistgrupper piskade upp ilskan mot Rushdies förmenta blasfemier för att skaffa sig fördelar hos politikerna som oroade sig för det kommande valet och var rädda för att stöta sig med någon enda gruppering bland de muslimska medborgarna. Boken blev därefter ett debattämne i Storbritannien och ett vapen i fraktionsstriderna mellan olika islamska grupper.
Viktigast var kampen mellan Saudiarabien och Iran om överhögheten i den islamska världen. Saudiarabien tog det första steget genom att starta en kampanj mot boken och framställa sig som den främsta försvararen av den islamska saken. Fatwan var Irans försök att återta initiativet.
Kampanjen mot Satansverserna var varken en ädel strävan att försvara muslimernas värdighet eller en teologisk aktion för att skydda religiösa värden. Den var ett solkigt inslag i en politisk batalj mellan sekteristiska särintressen.

 

Demonstranter i Gaza City bränner den amerikanska flaggan i protest mot filmen the innocence of muslims. Foto: Foto: Adel Hana Den andra myten är att de flesta muslimer kände sig kränkta av romanen. Så var inte fallet. Före fatwan bedrevs kampanjen mot Satansverserna i stort sett bara i Indien och Storbritannien. Utöver Saudiarabiens inblandning fanns det föga entusiasm för kampanjen i vare sig arabvärlden eller Turkiet eller hos muslimerna i Frankrike och Tyskland. När Saudiarabien sent år 1988 manade till bannlysning av romanen i muslimska länder vann man nästan inget gehör - inte ens i Iran. Det var fatwan, utfärdad av politiska skäl, som trappade upp kontroversen kring boken.

 

Karikatyrer av Rushdie i iranska dagstidningen Islamic revolution vid elvaårsminnet av fatwan 2000. Foto: Foto: Enric Marti Den tredje och största myten om Rushdieaffären är åsikten att det bästa sättet att förhindra liknande kontroverser är att lagstifta om vad människor får säga till och om varandra. I striden om Satansverserna sade sig många intellektuella och politiker ha förståelse för den muslimska vreden, och klandrade Rushdie för att situationen uppstått. "Det finns ingen mänsklig eller naturgiven lag", hävdade John Le Carré, "som säger att stora religioner ostraffat får kränkas." "Inom vår egen religion finns det människor som gör saker som är djupt stötande för vissa av oss", anmärkte Margaret Thatcher. "Och det är samma sak som har hänt islam."
Efter upploppet i Islamabad sade sig den amerikanska ambassaden där "vilja understryka att den amerikanska regeringen tar avstånd från varje aktivitet som kränker eller förolämpar islam eller någon annan religion". Det blev allmänt accepterat i världen post Rushdie att det är moraliskt fel att kränka andra kulturer och att yttrandefriheten i ett pluralistiskt samhälle måste bli mindre fri.
Dessa myter om Rushdieaffären har bestämt reaktionerna på varje liknande konflikt sedan dess. Samma mönster har återkommit i den nu pågående debatten om The innocence of muslims – tron att våldet motiveras av sårade religiösa känslor, att alla muslimer är upprörda, och att den muslimska ilskan är ett skäl att införa nya begränsningar av yttrandefriheten.
Det är sant att The innocence of muslims är en skrattretande primitiv och bigott nidteckning av islam. Men föreställningen att denna obskyra film som knappt någon hade sett förrän nu i september skulle vara orsaken till världsomfattande våldsaktioner är lika skrattretande den. Det vi ser, liksom i Rushdieaffären, är en politisk maktkamp klädd i religiös täckmantel. I Libyen, Egypten och på andra håll uppammas krisen av extrema islamister i ett försök att ta det politiska initiativet. I de nyligen genomförda valen förlorade de ju mot de mera moderata partierna.
Precis som när ayatollah Khomeini försökte använda fatwan för att få övertaget över sina motståndare, försöker nu extremisterna göra sammaledes genom att arrangera de våldsamma protesterna mot The innocence of muslims, utnyttjande de djupa antivästerländska stämningar som finns i många av de muslimska länderna. Filmen är bara en bisak i det spelet.

 

De omvälvningar som i så hög grad har förändrat den arabiska världen det senaste året har definitivt skapat ett nytt landskap. De har underminerat gamla säkerhetsstrukturer, skapat en växande känsla av samhällelig splittring och öppnat nya utrymmen för islamistisk politik. Framför allt har den politiska vreden blivit mera riktningslös. Att vara "antiväst" betydde tidigare att man tog politisk ställning mot västerländsk politik. Nu uttrycker det inget annat än en obestämd känsla av vrede som leder till slumpvisa utbrott av ursinne. Den nihilistiska karaktären hos dagens antivästerländska känslor betyder att de kan appliceras på vad som helst. Till och med en obskyr Youtube-video tycks kunna sätta i gång protestaktioner världen över.
Även om de extrema islamisterna har lyckats mobilisera tusentals människor till våldsamma protester, finns det inget som tyder på att majoriteten av muslimer, inte ens i Egypten, Libyen och Pakistan stöder dem.
Tvärtom är extremisterna tvungna att organisera sådana demonstrationer just därför att de saknar folkligt understöd.
De som inte ställer sig bakom islamisterna går inte ut på gatorna, och väcker följaktligen ingen uppmärksamhet i väst. Reaktionärerna uppfattas som muslimernas sanna röst. Samtidigt har uppfattningen att det är den våldsamma mobben som representerar de muslimska känslorna lett till krav på att kränkande alster som The innocence of muslims ska olagligförklaras och att skaparen av filmen ska arresteras.

 

När slaget om Satansverserna stod som hetast hånade Shabbir Akthar, den muslimske filosofen som tjänstgjorde som språkrör för kampanjen mot Rushdie, de västerländska liberalernas undanflykter.
"Sårbarhet", skrev han, "är aldrig ett bevis på styrka". Ju mer man ger efter för dem som vill censurera, ju mera vill de censurera. Och ju mer man försöker blidka extremisterna och betrakta dem som de "rätta" muslimerna, ju mera marginaliserar man de progressiva rörelserna i den muslimska världen.
Vi tycks inte ha lärt oss någonting av Rushdieaffären.

 

Kenan Malik

kulturen@expressen.se

 

Kenan Malik är brittisk-indisk författare och debattör. Hans senaste bok på svenska är Från fatwa till jihad (2009).
-
Översättning från engelska Nils Schwartz

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!