Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bundna verser

Demonstranter i Gaza City.
Foto: Adel Hana

Kontroversen kring The innocence of muslims visar att vi inget har lärt av fatwan mot Salman Rushdie. Kenan Malik konstaterar att reaktionerna handlar om politik snarare än om religion.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I sin memoarbok Joseph Anton berättar Salman Rushdie om fatwan och åren som följde. Så vad kan striden om Satansverserna lära oss om den nu aktuella kontroversen kring filmen The innocence of muslims?
Rushdieaffären är insvept i ett antal myter som har fördunklat dess verkliga betydelse. Den första myten är att kontroversen om Satansverserna var en religiös konflikt. Det var den inte. Det var i första hand en  politisk konflikt. Romanen blev ett vapen i islamisternas strid med  varandra, med sekularisterna och med västvärlden. Kampanjen började i  Indien där extrema islamistgrupper piskade upp ilskan mot Rushdies  förmenta blasfemier för att skaffa sig fördelar hos politikerna som  oroade sig för det kommande valet och var rädda för att stöta sig med  någon enda gruppering bland de muslimska medborgarna. Boken blev  därefter ett debattämne i Storbritannien och ett vapen i  fraktionsstriderna mellan olika islamska grupper.
Viktigast var  kampen mellan Saudiarabien och Iran om överhögheten i den islamska  världen. Saudiarabien tog det första steget genom att starta en kampanj  mot boken och framställa sig som den främsta försvararen av den islamska  saken. Fatwan var Irans försök att återta initiativet.
Kampanjen mot Satansverserna var varken en ädel strävan att försvara muslimernas värdighet eller en  teologisk aktion för att skydda religiösa värden. Den var ett solkigt  inslag i en politisk batalj mellan sekteristiska särintressen.



Demonstranter i Gaza City bränner den amerikanska flaggan i protest mot filmen the innocence of muslims.
Foto: Foto: Adel Hana

Den andra myten är att de flesta muslimer kände sig kränkta av romanen. Så var inte fallet. Före fatwan bedrevs kampanjen mot Satansverserna i stort sett bara i Indien och Storbritannien. Utöver Saudiarabiens  inblandning fanns det föga entusiasm för kampanjen i vare sig  arabvärlden eller Turkiet eller hos muslimerna i Frankrike och Tyskland.  När Saudiarabien sent år 1988 manade till bannlysning av romanen i  muslimska länder vann man nästan inget gehör - inte ens i Iran. Det var  fatwan, utfärdad av politiska skäl, som trappade upp kontroversen kring  boken.



Karikatyrer av Rushdie i iranska dagstidningen Islamic revolution vid elvaårsminnet av fatwan 2000.
Foto: Foto: Enric Marti

Den tredje och största myten om Rushdieaffären är åsikten att  det bästa sättet att förhindra liknande kontroverser är att lagstifta om  vad människor får säga till och om varandra. I striden om Satansverserna sade  sig många intellektuella och politiker ha förståelse för den muslimska  vreden, och klandrade Rushdie för att situationen uppstått. "Det finns  ingen mänsklig eller naturgiven lag", hävdade John Le Carré,  "som säger att stora religioner ostraffat får kränkas." "Inom vår egen  religion finns det människor som gör saker som är djupt stötande för  vissa av oss", anmärkte Margaret Thatcher. "Och det är samma sak som har hänt islam."
Efter  upploppet i Islamabad sade sig den amerikanska ambassaden där "vilja  understryka att den amerikanska regeringen tar avstånd från varje  aktivitet som kränker eller förolämpar islam eller någon annan  religion". Det blev allmänt accepterat i världen post Rushdie att det är  moraliskt fel att kränka andra kulturer och att yttrandefriheten i ett  pluralistiskt samhälle måste bli mindre fri.
Dessa myter om  Rushdieaffären har bestämt reaktionerna på varje liknande konflikt sedan  dess. Samma mönster har återkommit i den nu pågående debatten om The innocence of muslims – tron att våldet motiveras av sårade religiösa känslor, att alla  muslimer är upprörda, och att den muslimska ilskan är ett skäl att  införa nya begränsningar av yttrandefriheten.
Det är sant att The innocence of muslims är en skrattretande primitiv och bigott nidteckning av islam. Men  föreställningen att denna obskyra film som knappt någon hade sett förrän  nu i september skulle vara orsaken till världsomfattande våldsaktioner  är lika skrattretande den. Det vi ser, liksom i Rushdieaffären, är en  politisk maktkamp klädd i religiös täckmantel. I Libyen, Egypten och på  andra håll uppammas krisen av extrema islamister i ett försök att ta det  politiska initiativet. I de nyligen genomförda valen förlorade de ju  mot de mera moderata partierna.
Precis som när ayatollah Khomeini försökte  använda fatwan för att få övertaget över sina motståndare, försöker nu  extremisterna göra sammaledes genom att arrangera de våldsamma  protesterna mot The innocence of muslims, utnyttjande de djupa  antivästerländska stämningar som finns i många av de muslimska länderna.  Filmen är bara en bisak i det spelet.


De omvälvningar som i så hög  grad har förändrat den arabiska världen det senaste året har definitivt  skapat ett nytt landskap. De har underminerat gamla säkerhetsstrukturer,  skapat en växande känsla av samhällelig splittring och öppnat nya  utrymmen för islamistisk politik. Framför allt har den politiska vreden  blivit mera riktningslös. Att vara "antiväst" betydde tidigare att man  tog politisk ställning mot västerländsk politik. Nu uttrycker det inget  annat än en obestämd känsla av vrede som leder till slumpvisa utbrott av  ursinne. Den nihilistiska karaktären hos dagens antivästerländska  känslor betyder att de kan appliceras på vad som helst. Till och med en  obskyr Youtube-video tycks kunna sätta i gång protestaktioner världen  över.
Även om de extrema islamisterna har lyckats mobilisera  tusentals människor till våldsamma protester, finns det inget som tyder  på att majoriteten av muslimer, inte ens i Egypten, Libyen och Pakistan  stöder dem.
Tvärtom är extremisterna tvungna att organisera sådana demonstrationer just därför att de saknar folkligt understöd.
De  som inte ställer sig bakom islamisterna går inte ut på gatorna, och  väcker följaktligen ingen uppmärksamhet i väst. Reaktionärerna uppfattas  som muslimernas sanna röst. Samtidigt har uppfattningen att det är den  våldsamma mobben som representerar de muslimska känslorna lett till krav  på att kränkande alster som The innocence of muslims ska olagligförklaras och att skaparen av filmen ska arresteras.


När slaget om Satansverserna stod som hetast hånade Shabbir Akthar, den muslimske filosofen som tjänstgjorde som språkrör för kampanjen mot Rushdie, de västerländska liberalernas undanflykter.
"Sårbarhet",  skrev han, "är aldrig ett bevis på styrka". Ju mer man ger efter för  dem som vill censurera, ju mera vill de censurera. Och ju mer man  försöker blidka extremisterna och betrakta dem som de "rätta"  muslimerna, ju mera marginaliserar man de progressiva rörelserna i den  muslimska världen.
Vi tycks inte ha lärt oss någonting av Rushdieaffären.


Kenan Malik

kulturen@expressen.se


Kenan Malik är brittisk-indisk författare och debattör. Hans senaste bok på svenska är Från fatwa till jihad (2009).
-
Översättning från engelska Nils Schwartz