Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Brutalrealism i Martina Haags skilsmässobok

REVANSCHEN. Martina Haags skilsmässoroman är drabbande läsning. Foto: Johan Jeppsson
VINNARDUON. Dåvarande makarna Martina och Erik Haag vann "På spåret" 2012. Foto: Ylwa Yngvesson

Två år efter separationen från Erik Haag kommer Martina Haag med romanen "Det är något som inte stämmer", där fantasin flätas samman med en obönhörligt realistisk skildring av ett kändisäktenskap i upplösning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den marxistiske litteraturkritikern Georg Lukács lanserade på 1930-talet sin inflytelserika teori om "realismens seger". I korthet går den ut på att den borgerliga realistiska romanen ur politisk synvinkel är att föredra framför modernismen, eftersom den bättre avspeglar sin tids sociala spänningar. Trots att den hemfaller åt konventioner och klichéer, ibland rentav åt reaktionärt tänkande, är det i den klassiskt borgerliga berättarkonsten – inte i de radikala formexperimenten – som vi på djupet förstår samhällets strukturer.

Nu var det väl mest herrar som Balzac, Goethe och Mann som Lukács hade i åtanke, men Martina Haags nya bok är ändå ett lysande exempel på realismens seger. Hennes författarskap har för mig hittills varit synonymt med det slags koketterande bloggprosa som vuxit som ogräs i skuggan av livsstils- och inredningsmagasinens allt mer kvävande grepp över stormarknadernas tidskriftshyllor.

Hennes böcker har antingen varit krönikesamlingar eller snabbglömda bagateller där huvudpersonen är en tilltufsad version av författaren själv. Ett självcentrerat litterärt universum där det nödtorftiga fabulerandet sömlöst smälter samman med puttriga betraktelser över städning, graviditetskilon och författarens "kaosartade, roliga och bråkiga vardag ihop med maken Erik Haag".

Relation i sönderfall

För en van läsare av kvällspress kommer det kanske inte som en fullständig överraskning att denna vardag numera är gårdag. Två år efter att kändisäktenskapet löstes upp har hon i höst utkommit med boken "Det är något som inte stämmer". Romanen faller sönder i två delar: dels berättelsen om hur Petra efter sin skilsmässa tillbringar 21 dagar i en isolerad fjällstuga, dels det självbiografiska bokprojekt som Petra påbörjar i ödemarken och som flätas in i Lapplandsskildringen.

Det ena spåret är mest en förpackning, ett plastigt hölje komplett med gnistrande norrsken, en mystisk bottenlös fjällsjö och en fåordig norrländsk hunk i "slitna svarta fjällrävenbrallor och grön jägartröja". Det är den litterära motsvarigheten till chips och smågodis, tomma kalorier avsedda att ge det slags mättnad som förlaget och författaren tror att läsaren av en sån här roman förväntar sig.

Men så har vi själva innehållet, en kortfattad, brutal skildring inifrån en mångårig relations sönderfall. Det är historien om författaren Petra som blir dumpad av maken Anders efter att han under en längre tid varit otrogen med sin arbetskamrat Klara, som han spelar in ett populärt tv-program tillsammans med och bara att skriva ut intrigen får mig att känna mig som en snaskig Se & Hör-reporter, men detta är alltså vad boken handlar om och vad som sen har hänt eller inte hänt i verkligheten är upp till var och en att själv spekulera i. Till exempel vad som eventuellt gett inspiration till den scen där Petra och Anders ska ge barnen en sista familjejul på landet och tv:n, strax före Kalle Anka, låter programledarduon Anders och Klara skicka en illa tajmad julhälsning där de sitter och "gullar med någon jävla apelsin".

Avgrundsdjup sorg

Här, under allt fluff, finns bokens hårda kärna. Bitvis är detta den mest drabbande skilsmässoskildring jag läst, en total, obönhörlig ärlighet om upplevelsen av att bli bedragen, ratad och dumpad av den man älskar mest. På riktigt. Här finns ingen mysig kashmirfilt, inget förlösande fnitter. Det klämkäcka hemma hos-reportaget i glada pastellfärger glider mardrömslikt över i en becksvart skildring av en egoistisk, kall man som först ljuger och sedan går.

I en metafiktiv och djupt obehaglig scen försöker han trösta sitt ex med att hon ändå kan tjäna lite pengar på eländet:

"Du kan skriva en rolig bok om det här, om du vill /.../ sådär lite i underdogperspektiv, som dina andra böcker, om misslyckande sådär på ditt speciella sätt, det är helt okej med mig om du gör det."

"Det är något som inte stämmer" är, förstås, just den boken. Och ändå inte. För under de tokroliga formuleringarna och den ständigt närvarande galghumorn finns också en hisnande, avgrundsdjup sorg, en känsla som Georg Lukács kanske skulle ha beskrivit som "tragedin hos den postindustriella bourgeoisien konfronterad med äktenskapets reifikation" eller nånting ditåt.

Det är sorgen över att ett ombonat familjeliv i övre medelklassens medieghetto inte är en garant för trygghet och harmoni. Sorgen över att vara utbytbar på kärleksmarknaden, över en man som berättar för barnen om skilsmässan med samma empati som när företagsledaren varslar sina anställda ("jag kommer finnas kvar här under dagen för att svara på frågor"). Sorgen över att tvingas åka till Bokmässan trots att ens katastrof vrålar åt en från löpsedlarna eftersom "varje såld pocketbok är fem kronor till huslånet".

Detta är inte bara realismens seger. Det är, faktiskt, också Martina Haags. Jag minns hur Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius utnämnde "Egenmäktigt förfarande" till "Harlequin för autister". "Det är något som inte stämmer" är i så fall "Lena Andersson för chicklit-publiken". Och för alla oss andra.

 

 

Följ Expressen Litteratur på Facebook – här kan du dela och kommentera våra recensioner!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!