Jag är lundensare - av födsel och ohejdad vana. Jag brukar själv tycka att Lund är paradiset på jorden. Men även i paradis finns ormar, för att använda en sliten biblisk bild - och i Lunds fall har en av dessa ormar varit rasism. Per Svenssons "Vasakärven och järnröret" tar spjärn mot den lundensiska idéhistorien för att illustrera de bruna rörelsernas utveckling i Sverige.
Under 1930-talet var det akademiska Lund ett centrum för högerextrem agitation. Här drev studenter motstånd mot att judiska läkare skulle få invandra. Svensson ger en fängslande - och skrämmande - bild av dessa bruna miljöer.
Många prominenta akademiker passerar revy i allt annat än smickrande sammanhang. Men även motståndet mot högerextremisterna illustreras: här är det särskilt intressant att läsa om de insatser som gjordes av Curt Norell, på senare tid bekant som make till den herostratiskt ryktbara Thomas Quick-teoretikern Margit Norell.
Bokens kanske mest intressanta drag är den ideologiska linje som dras mellan den radikala Lundahögern under första halvan av 1900-talet och dagens Sverigedemokrater.
Onekligen var det i Lund, enligt uppgift ofta på puben Rauhrackel, som Jimmie och hans vänner smidde planer för att göra SD till en högerextrem maktfaktor. Och i Lund protesterades det på 1930-talet mot "judeimport". Svensson diskuterar dåtidens pronazistiska Lund och det nutida Sveriges SD som pendanger till varandra, och pekar på en linje dem emellan.
Bland bokens allra bästa sidor finns resonemangen kring hur SD definierar den svenska kulturen på ett så snävt sätt att den aldrig existerat - och därför vill skapa denna tulipanaros i verkligheten. Detta gör enligt Svensson SD till en lika "apokalyptisk" rörelse som äldre högerextremism, trots den småskaligt normalsvenska image de gärna vill projicera.
Han argumenterar för att SD egentligen hatar Sverige, det Sverige som faktiskt finns i sinnevärlden.
Svensson målar med breda penseldrag - i några fall alltför breda, till exempel i några passager där det på känt maner - och på ett sätt som undertecknad milt sagt finner svårsmält - hävdas att 1960- och 70-talsvänstern skulle påminna om den bruna högern (bland annat i användandet av ordet "folket", som vänstern brukade i en mycket annorlunda betydelse än rasisterna). Parallellen att både extremhögern och vänstern eftersträvade radikalt annorlunda samhällen än det samtida haltar också betänkligt - liknande revolutionär anda har exempelvis också förekommit inom liberalismen.
Men detta är inte centrum i Svenssons bok. Hans syfte är att visa hur lärdom inte garderar mot fördomar, och inte minst att fascismen (i dess olika former) faktiskt visst är en ideologi som överlevt, inte minst i lärdomsstaden på slätten. Parallellen mellan det lundensiska motståndet mot "judeimport" och dagens SD-varningar för "massinvandring" och "islamisering" är mycket träffande.
Likaså illustrerar Svensson hur fascistiska attityder inte alls behöver vara resultatet av något slags fördomsfullt uppfattad "lantlighet" eller obildning utan tvärtom kan frambringas i en boklärd och kultiverad miljö. Det är inte ovanligt att människor får sitt politiska uppvaknande vid universitetet - och det kan tyvärr även vara ett brunt sådant.
En lärorik och viktig bok - både för inbitna lundensare och andra.
Ola Wikander
Författare, översättare och teologie doktor.