Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Brokiga är business

Inbäddad i Wirsénprodukter.

Oivvio Polite får syn på en hel Wirsénindustri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Times of India hade i somras en artikel om en nyöppnad klädbutik i miljonstaden Ahmedabad. Butiken hette Hitler. Ägaren hävdade att han inte känt till så mycket om den tyske diktatorn, utan uppkallat affären efter sin farfarsfar som brukade kallas Hitler, "för att han var så sträng". Något namnbyte var det tyvärr inte tal om. Det skulle bli för dyrt. Skyltar hade satts upp, visitkort hade tryckts. Sånt kostar. En krass attityd kan man tycka. Men ärlig.

När Stina Wirsén kritiserades för att okänsligt reproducera en rasistisk stereotyp blev svaret betydligt slingrigare. Hennes första budskap var att hon var väl medveten om blackface-traditionen och att hennes ambition var att "punktera" den och fylla den med ett nytt, positivt innehåll. Nu, sex veckor senare, får vi i stället veta att Stina Wirsén i själva verket jobbbar i en helt annan, framför allt afrokubansk, bildtradition. Jag får inte det pusslet att gå ihop. Det ser ut som en röra efterhandskonstruktioner.

 

Däremot finns en annan viktig pusselbit, som inte alls presenterats tidigare och som får saker att falla på plats. Den placerar oss i den indiska ekiperingen igen. Det visar sig nämligen att det finns en omfattande kommers kring Lilla hjärtat.

Licensierings­företaget Plus Licens, som bland annat säljer rättigheter till Hello Kitty och My Little Pony säljer även rättigheterna till Brokiga som beskrivs som "a brand for children and young-at-heart grown-ups". Bland de merchandise-produkter som redan finns i handeln kan nämnas: serviser, pennor, pennskrin, block, lakan, tyger, kuddar, haklappar, förkläden, muggar, inredning, dockor och fototapeter.

De största framgångarna har Brokiga i Japan. Domänen Brokiga har registrerats under 15 topp­domäner i tolv länder. Dock inte i något av de afrikanska länder vars bild­traditioner Wirsén säger sig vara inspirerad av. Brokiga är business.

 

Wirsén säger att kritikerna har tagit Lilla Hjärtat ur hennes kontext och tömt henne på innehåll. Hur mycket kontext och innehåll ges Lilla Hjärtat när hon grinar mot oss från påslakan, väggtapeter, kuddar, förkläden och kaffekoppar?

När kritiken mot Lilla Hjärtat först dök upp var Wirsén snabb att vilja visa sig ödmjuk och erbjöd sig att byta ut ­filmens affisch, trots att hon visste att det inte var affischen som kritiserats, utan pickaninny-karaktären.

Jag tänkte redan då att Wirsén, till skillnad från den indiske affärsinnehavaren, inte hade ryggrad att stå för att det egentligen bara handlade om pengar. Hon ansåg sig inte ha råd att rita om Lilla Hjärtat. Nu när jag känner till kring­industrin framstår den bilden ännu tydligare.

 

Det hedrar Wirsén att hon inte hemfallit åt samma aggressiva förlöjliganden som hennes gamla DN-kollegor uppvisat i debatten.

Därför blir jag lite besviken när hon nu upprepar deras argument att kritikerna borde ägna sig åt "riktig rasism" i stället för att prata om en medvetet reproducerad stereotyp av ett svart barn.

En erfaren bildskapare som Wirsén måste vara medveten om bilders makt. Rasistiska bilder och rasistisk praktik är intimt sammanflätade. Den bild som Wirsén återanvänder i Lilla Hjärtat uppfanns som ett verktyg för att avhumanisera svarta barn. En process som var nödvändig för att vita människor skulle kunna behandla svarta människor som boskap.

Bokstavligen. Jag vill aldrig mer höra att det inte skulle vara "riktig rasism".

 

Oivvio Polite

kulturen@expressen.se