Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Brödskriverier

SURDEGSGHETTO. Södermalm har för många blivit synonymt med aningslös kulturvänster.
Foto: NIGHTMAN1965

Både för Belinda Olsson och SD är Södermalm den eviga syndabocken.

Salka Hallström Bornold gör upp med klichén om den naiva surdegshipstern.

Så licenspengarna går till hittepå-tv numera. I nya SVT-serien "Fittstim: Min kamp" presenterar Belinda Olsson stadsdelen Södermalm i Stockholm som, "inte bara en stadsdel". Utan "ett surdegsreservat med mediefolk och kulturarbetare. Det är en social experimentverkstad för den medvetna medelklassen".

Detta i inslaget om ett "hen-dagis", där barnen förmodas bli grillade i genusdogmer innan de lärt sig gå på pottan. Bara det att förskolan inte ligger i det löjeväckande surdegsreservatet, som Olsson lät påskina. Hbt-certifierade Nicolaigårdens förskola finns däremot i högborgerliga Gamla stan, ett stenkast från Stortorget.

I klippet därpå serverades nästa imbecilla lögn. "Jag inser att 'hen' är något jag själv varit med och drivit fram", sa Belinda Olsson och tog i ett enda glittrande trollslag åt sig äran för en kamp hon inte deltagit i, nollnolltalets queerfeminism. Varför skriver denna programledare om historien, med sig själv som alltings upphovskvinna? Och varför hittar hon på att en förskola i Gamla stan ligger på Söder?

Det geografiska fifflet är ingen pikant detalj. Det är hela poängen. Att placera den genustokiga förskolan i surdegsreservatet rimmar så mycket bättre med den populistiska nidbilden av kulturvänstern, händelsevis samma stereotyp som SD älskar att prångla ut i sin propaganda.

Händelsevis är också Belinda Olssons mission - att ställa flummiga södertyper till svars - förbluffande likt det som SD saluförde inför Åkessons berömda framträdande där i höstas. De skulle gå in i "lejonets kula", sa den lokale SD-ordföranden Linus Bylund, eftersom de visste att invånarna har en "väldigt världsfrånvänd bild".

Reaktionära teser, fakta som kommer på skam och pretentioner om att föra de förtrycktas talan: SD måste verkligen känna att de fått sin brunfärgade världsbild bekräftad, och det i riks-tv. Belinda Olsson har hyllats i SD-kretsar förr. Det var när hon tog bladet från munnen om hur "vi journalister" tycker att det är "jobbigt med islam" eftersom vi är "livrädda" för att framstå som rasister (Aftonbladet 7/6 2012). "Det är bara en kulturtårta bort så att säga. Människor upplever att vi sitter i våra elfenbenstorn, verklighetsfrånvända."

I slutklämmen uppmanade hon oss alla att utforska vårt land "till fots, inte på höga hästar". På Avpixlat blev det klang och jubel: "Med svenska mått mätt, en nästan chockartat ärlig text."

Klichén om den söderboende kulturmarxisten är en minst lika kraftfull trigger som islam: ett vi och dom-grepp som ställer stad mot landsbygd, bildning mot okunnighet, kultur mot natur, vänster mot höger. Det krävs ingen kulturtårta för att dra i gång det stora raseriet. Det lilla ordet "Söder" räcker.

Lilian Sjölund, ledarskribent på Hälsinge Tidningar, förstod till exempel Belinda-programmet precis. "En liten intellektuell kulturvänster som huserar på Söder i Stockholm i dyra bostadsrätter och stoppar barnen på kommunala hen-förskolan." Att det hela utspelades i Gamla stan var mindre relevant. Schablonen om Söderbon som surdegsvänster/kulturkofta/mediahipster har en speciell sprängkraft. Det orsakar rabies lite här och där.

Dagens Söder har blivit en hittepå-plats i det kollektiva medvetandet, en projektionsyta för aggressioner från alla hörn av den politiska kartan. Samt en kläckningsplats för urbana skrönor. Min personliga favorit är SvD-kritikern Hynek Pallas helt oironiska text (8/1, TVdags.se) om hur "svenskar med postnummer i Hornstull eller SoFo-området säkert gladeligen skulle tatuera en karta över Brooklyn".

En annan är den som Katerina Janouch spred om "söderhipstern" på sajten tara.se i somras. Den sexrådgivande författaren sade sig ha fått "en orkan" av mejl från kvinnor som - i smyg! - beklagade sig över "södersnubbarnas" hjälplöshet i sängen. Män som blivit så bortkollrade av genusteorier att de inte längre vågar ta i kvinnokroppen, menade Janouch och ledde tesen i bevis genom att publicera anonyma brevtexter med så identiskt innehåll att en kunde misstänka att de hade samma författare (Janouch själv?).

Söderhipstern, skrev Janouch, är en ny sorts man som är "mer besatt av att laga hallonmousse och pressa växter än att ge en kvinna klitorisorgasm".

Mycket underhållande, alltihop. Om det hade publicerats i "En ding, ding värld". Om det varit satir, helt enkelt, och inte tongivande medienamn som gör ideologiskt grumliga karikatyrer till sanningar. Ledarskribenten som syrligt skriver om "den intellektuella kulturvänstern". Fittstimmaren som gör sig lustig över en hbt-certifierad förskola. Sexrådgivaren som profetiskt varnar för att jämställdheten "kvaddar skallen på snubbarna". Kritikern som på allvar hävdar att en viss adress mycket väl kan leda till "besatthet av all things Brooklyn".

Det är en anti-intellektualism som får mig att känna som Belinda Olsson, i det här med att inte känna igen sig. Fiktionen Söder, den eviga syndabocken till stadsdel, har kommit en lång väg från verkligheten. Den har ju spårat ur.

Jag råkar vara från "området som stockholmarna älskar att hata" som det heter i reklamen för "SoFo", ännu en tv-serie om "bekräftelseknarkande hipsters" fast i soppiga Kanal 5. Vari består nyheten, kan en fråga sig. Bekräftelseknarkande hipsters har haft Söder som hangout åtminstone sedan Vietnamkriget.

Jag växte upp bland dem: konstnärer, anarkafeminister, skådisar, poeter, vänsteraktivister, musiker, författare. Legender och förvärvsarbetare och en massa ensamstående mammor.

Det var en kulturell idyll, i direkt barnfientlig miljö. Husen var risiga, parkerna tomma. Den typiska söderbilisten pruttade runt i skrotbil och förpestade luften med svarta avgaser. Att det ändå var en annorlunda ö, den mest intressanta platsen att vara på i en annars ganska inkrökt stad blev en varse rätt tidigt. Eftersom det så gärna raljerades om kulturvänstern, fast de då påstods äta gåslever och inte surdeg. Jag förstår det fortfarande som kulturförakt.

Det faktiska Söder är en kulturidyll, om än mycket medelklassigare. Men surdegsreservatet har inte bara alstrat nyttigt medelklassbröd utan också fler kulturarbetare, och därmed mer näring till kulturen. Förmodligen mer så än någon annan stadsdel det senaste halvseklet. Detta borde ingen älska att hata. Söder hade kunnat vara lika kulturfattigt och brödlöst som, säg, Fredhäll.

Vad hade Belinda Olsson haft att gnälla över då?

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.