Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bröderna Karamazov: Stockholms stadsteater

Rolf Lassgård och Hannes Meidal. Foto: Carl Thorborg.
Margareta Sörenson: Rolf Lassgård som Djävulen i Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater är en upplevelse, tung men ändå fjäderlätt rörlig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

TEATER
BRÖDERNA KARAMAZOV | Av Richard Crane | Efter Fjodor Dostojevskij | Regi Peter Oskarson | Översättning Jan Mark | Stockholms stadsteater | Speltid 2.50 t.

Peter Oskarson hör till de få regissörer som plöjt en egen fåra i svensk teatermylla. Sedan 1970-talet har han tillsammans med dramaturgen Jan Mark och scenografen Peter Holm gjort teater på stort teaterallvar och med en egen estetisk profil. Oskarsons stora intresse för scenkonsternas rötter ledde honom till folkliga urformer såväl som till klassiska traditioner i Asien.
Att istället för ett våldsamt agerande låta en skådespelare släppa ett isblock på scengolvet är en typisk oskarsonism: den torrt dramatiska skrällen och isbitarna som gnistrande far iväg över det svarta scengolvet rymmer ett stort utspel per ombud. Peter Oskarsons regi av den engelske dramatikern Richard Cranes version av Fjodor Dostojevskijs Bröderna Karamazov vilar sparsmakad, säker och effektfull på sin stramhet och tyngd.

Fyra skådespelare, varav Oskarson själv är en, spelar alla roller. Den förfärlige rumlaren, fadern, Fjodor Karamazov, de tre legitima sönerna samt den utomäktenskaplige, präster, damer och inte minst Djävulen fördelas roterande på den manliga kvartetten, som dessutom ofta sjunger a capella. Faderns stora päls axlas av den som för tillfället har rollen.

Uppsättningen, med delvis andra aktörer, har spelats vid Folkteatern i Gävleborg, då de fem ryska malmklockorna införskaffades som nu återigen bildar fond, en illustration för öron och ögon av Dostojevskijs problematik: kan människan leva utan tro? Kan ett samhälle endast byggt på förnuft överleva? Eller krävs religionens stöd?
Rolf Lassgård som Djävulen är en upplevelse, tung men ändå fjäderlätt rörlig. Men det är främst i pjäsens första del som fördelningen av roller och presentation av personer och problemställning fungerar bäst. Som så ofta i dramatiseringar av Dostojevskij kräver så många trassliga trådar att kammas rena från knutor att man till slut hamnar i en något monotont återberättad handling.

Den andra delen med sin rättegångsscen får mig, olyckligt nog, att tänka på hela deckargenrens behov av upplösning och slutplädering. Åtskilligt av laddning och koncentration sipprar ut i ett alltför utdraget avslutande. Gradvis inträffar en förenkling, om än en mycket vacker sådan, som hindrar Dostojevskij att stiga in i 2000-talet med sin frågeställning om skuld, brott, straff, tro och psykologi.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!