Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Britten på allas läppar

Dömd man. Operakören är en kraftfull mobb i "Peter Grimes". Foto: Markus GårderFoto: Markus Gårder

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Opera

PETER GRIMES

Av Benjamin Britten

Regi Johanna Garpe

Dirigent Lawrence Renes

Kungliga Operan, 3 tim.

Hipstertonsättaren Benjamin Britten? Ja, varför inte.

Jag hade kanske tänkt mig något annat, men inför Kungliga operans "Peter Grimes"-premiär började artiklarna poppa upp, det gick att vada i Youtubeklipp och fler och fler delgav mig sina förälskelsehistorier om just den här operan: Hur de när de var tjugo någonting gick in i "Peter Grimes" värld av vindpinade fiskebyar på Englands östkust och fiskare som blir anklagade för att ha mördat sina lärlingspojkar - och aldrig kommit ut igen.

Själv var jag så djupt inne i Brittens "En midsommarnattsdröm" när jag var tjugo så Peter Grimes gick mig förbi. Jag ville ha förtrollning, countertenorer och barnakrobater, inte sjöbusar och tragik.

I dag förstår jag vad de andra såg i Grimes: Det är ju ett mästerverk, en brötigare Britten med skruvade dur-klanger som skär i hjärtat, med gälla måsskrik i träblås och ljust stråk som Hovkapellet här tar fram så snyggt under Lawrence Renes ledning.

Och då har vi bara pratat om själva musiken.

Kanske är det verkligen så att Britten har blivit den nördtrendigaste tonsättaren att gilla i dag. Det låter som en önskedröm, men det kan vara sant.

Att den störste hipstern av dem alla, filmregissören Wes Anderson, gav Britten en central roll på soundtracket till filmen "Moonrise Kingdom" från 2012 tyder på det, som Martin Nyström skriver i senaste numret av Vi-tidningen.

Anderson har alltid gillat att blanda retro-pop med klassiska hits, men i "Moonrise Kingdom" fick Britten ett utrymme som ingen annan musik kom i närheten av. Att det händer i en film där ett bärande tema dessutom är barns sexuella uppvaknande, vilket Britten aldrig slutade fascineras av som tonsättare och kanske även privatperson, är nog ingen slump. Detta är en problematisk sida av Britten som alla som i dag sätter upp operor som "The turn of the screw", "Döden i Venedig" och i viss mån "Peter Grimes", måste förhålla sig till - hur man porträtterar Britten-barnen.

 

Regissören Johanna Garpe låter Peter Grimes olycksalige pojklärling John spelas av en vuxen med Downs syndrom i stället, en stum roll gjord med stor scenisk närvaro av Niklas Hjelmvik.

Det ger en speciell intensitet till rollen - nu är det inte bara Peter som är avvikare i historien utan också lärlingen. Blickarna sugs till honom hela tiden när han ger sin husbonde en snidad träbåt, kramar om honom eller försöker hälsa på bybor som vägrar ta i hand. Garpe har placerat sin Grimes i ett 40-talssverige där verklighetens folk beväpnade med järnrör, svabbar och tvångströjor ägnar sig åt Ling-gympa och midsommardans när de inte slåss mot havet och gruppens utbölingar.

Trovärdigheten i den läsningen kompliceras av att det talas engelska, men det är ändå en drabbande föreställning där det smärtar mest att se när Ingela Brimberg som Ellen Orford - lysande - till slut ge upp sina försök att hjälpa Peter. Grimes själv, John Daszak, låter ansträngd på höjden på premiären men i det kroppsliga uttrycket är han en lika rörande som skrämmande jätteman.

När han vandrar ut i havet i slutscenen säger hans stela ryggtavla allt. Och det i sin tur säger något om intensiteten i den här föreställningen, ovanlig på en svensk operascen, hipp eller ej.