Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bra konst behöver ingen vetenskaplig förklaring

Marianne Lindberg De Geer.Foto: MICHAELA HASANOVIC EXPRESSEN
Marianne Lindberg De Geer: ”Gravestones – work in progress”.

När Bogdan Szybers doktorsavhandling underkändes utbröt en debatt om konstnärlig forskning.

Marianne Lindberg De Geer ger sin syn på relationen mellan konst och akademi. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. En intressant debatt har uppstått till följd av att en doktorsavhandling, ”Fauxthentication – Konst, Akademi & Upphovsrätt (eller den akademiska konstnärens platsspecifika omständigheter)”, författad av konstnären Bogdan Szyber, oväntat blev underkänd på disputationsdagen. Detta väckte den större frågan om konstnärer överhuvudtaget behöver ha en akademisk examen i konst. 

Ordet har alltid haft högre status än bildkonsten, som från början sågs som ett hantverk utan intellektuell överbyggnad. Vad man såg var vad man fick.

Konsthögskolorna har därför historiskt haft sämre status än universitetsutbildningar. När andra länder (läs USA) i mitten av nittonhundratalet förlade konststudierna till universiteten, såg så småningom de betydligt fattigare konsthögskolorna i Sverige en chans att ta del av de rejäla ekonomiska tillskott som tillkommer de akademiska disciplinerna. 

Ingen behövde heller känna sig dum inför konsten, det gick att läsa sig till vad det handlade om.

Den här förändringen inträffade inte av en slump, utan kom samtidigt med IT-undret, som följdes av ett överflöd av unga IT-miljonärer, samtidigt som en konstinriktning som kom att kallas postmodernismen såg dagens ljus. Denna konstform ”efter modernismen” byggde sig höga murar av text. Konsten som fanns i rummet behövde textmassor för att bli begriplig för publiken, ansågs det. Något som föll i god jord hos de unga rika (män), som ofta kom från Handels och som, som grädde på moset, när villan, Volvon och vovven var på plats, också ville låta rummen flöda av konst. Både i hemmen och på kontoret. En ny kundkrets var på plats. En ny ekonomi.

Ingen behövde heller känna sig dum inför konsten, det gick att läsa sig till vad det handlade om, den gick att sälja in av galleristerna och konstnärerna blev så småningom experter på att intellektuellt förklara vad de höll på med. Konstkritiken exploderade. Många konsttidskrifter såg dagens ljus. Gallerierna växte som svampar ur jorden. 

I den här debatten om akademisk examen som konsekvens av en konstnärlig utbildning glöms det hela tiden bort att konsthögskolorna redan innan kopplingen till universiteten hade egen utbildning på hög nivå. 

Den mystik, det som skaver och lämnas i fred, som bra konst har, ni vet det där som inte går att sätta ord på, försvinner lätt genom akademiseringen, till förmån för det förklarande.

Faran med likriktningen inom den akademiska konstutbildningen, som Szyber beskriver, är uppenbar. Konsten själv har tappat initiativet när det gäller att bryta ny mark, den har vi överlämnat till akademismen.

Jag minns en recension som DN-kritikern Ingela Lind skrev efter en utställning av Ola Billgren, där hon kritiserade det Ola Billgren skrivit om sina egna verk, och hävdade att det inte alls stämde. Själv hade hon en helt annan förklaring till vad hans konst handlade om och kände sig i det närmaste förolämpad, ja lurad, av att ha trott på konstnärens egna förklaringar i alla år. 

Den mystik, det som skaver och lämnas i fred, som bra konst har, ni vet det där som inte går att sätta ord på, försvinner lätt genom akademismen, till förmån för det förklarande. Det blir som att skriva balett. 

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, författare och medarbetare på Expressens kultursida.