Bowie som befriare för queerig brokighet

En av Bowies många skepnader.
Foto: Barry Schultz/Sunshine/Retnauk

Nina Lekander om David Bowies betydelse för brokighet och könsknas världen över.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I fredags var det födelsedags- och releaseparty i legendariska Hansa Studios för David Bowies sista album "Blackstar" i Berlin. I går åt vi brunch på Südblock i Kreuzberg innan vi gick på Schwules Museum. I dag mildrar det bedrövelsen något: den färgglada brokighet och det sköna könsknas som ostört får råda på dessa platser! Vi träffade under denna söndag rent av David Bowie själv – han finns alltid med i något hörn av homomuseet på Lützowstraße.

Heteron på gayklubbar

Bowies glamrockiga betydelse för flera generationers frigörelse från snäva köns- och klädesnormer är stor. Sedan han blev Ziggy Stardust 1972 fick han heterosexuella killar i London, New York och Berlin att gå på gayklubbar där hans låtar brukade spelas. Och vi skulle näppeligen ha fått se till exempel Thåström i läppstift och peruk om det inte vore för denna androgyna, queera stjärna som tycktes lika fri i sina många identiteter som i sin musik.

Bög och bisexuell

Han var en dandy och en – mestadels ödmjuk – diva som blurrade till begreppen på ett sätt som attraherade såväl män som kvinnor. Kom ut som bög när han ännu var gift med Angela Barnett, förklarade sig sedan som bisexuell och/eller som "garderobshetero". Emellertid reducerades han inte till sin sexualitet, kanske för att han i både musik och utseende kombinerade till synes motsägelsefulla element, personifierade genusordningens inneboende spänningar och paradoxer. Hans "oäktahet" var helt enkelt äkta vara – "vara" i existentiell och inte kommersiell bemärkelse.

Trösterikt vykort

Bowies många olika identiteter innebar dock inte att han inte alltid visste vad han ville, underströk hans tyska ljudtekniker Eduard Meyer (på "Low" och "Heroes") under festligheterna i fredags. Han berättade också att han hoppades på huvudpersonens närvaro i Berlin på 70-årsdagen. Ack.

Spöklika låter nu raderna i sången "Lazarus": "Look up here / I'm in heaven". Trösterikare talar texten på det vykort vi köpte på Schwules Museum: "Being different is what makes us all the same."


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.