När Astrid Seeberger i början av 1960-talet var 17 år och hade vunnit ett litterärt pris för bästa studentuppsats och nyss hade förlorat sin oskuld och ensam hemma hos föräldrarna i Stuttgart sett en film på tv om Förintelsen, som ingen i Tyskland då ville tala om, och hon hade hört så mycket gott om det moderna välfärdslandet Sverige och dess diktare med efternamn av träd, beslöt hon sig för att flytta dit och försörja sig som skribent.
Hon kom att stanna, men hon blev varken författare eller journalist, utan slog in på den medicinska banan och är i dag överläkare och njurspecialist på Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. Om sina erfarenheter därifrån skrev hon för fem år sedan en uppmärksammad bok om konsten att tala med patienter – "Den skamlösa nyfikenheten".
Framgången med boken tycks ha förlöst den uppdämda skrivlusten, så att denna nu 50 år senare får fritt utlopp i romanen "Nästa år i Berlin".
Det är visserligen en formellt dokumentär berättelse om hennes egen barndom och framför allt hennes föräldrars och morföräldrars liv i krigets och efterkrigstidens Tyskland – både dess östra och dess västra statsbildning – men där den förlösta skrivlusten lockar henne att utforma varje andra- och tredjehandsuppgift till skönlitterärt gestaltade scener, och att sätta in scen för scen i en spänningshöjande dramaturgi.
Utgångspunkten, varifrån perspektivet vrider sig både framåt i tiden mot hennes nuvarande liv på en ö i en sörmländsk insjö och bakåt mot krigs- och efterkrigsåren i Tyskland, är hennes återbesök hos moderns sista dagar och död i Stuttgart år 2007.
Ingen av Seebergers släktingar var nazister, men inte heller aktiva motståndare. Morbröderna tjänstgjorde i Wehrmacht, den ene på öst– den andre på västfronten. Den BBC-lyssnande morfadern flydde västerut från Ostpreussen – nuvarande Polen – innan Gestapo fått korn på honom. Men Seebergers då tonåriga mor blev tvångsansluten till Bundes Deutscher Mädel,
Om faderns bakgrund får vi inte veta så mycket. Han var kartongmakare, men tidigt drabbad av en sjukdom som krökte hans ryggrad till en växande puckel. Seebergers förhållande till sin mor är både ömsint och förstående, men ger ändå känslan av ett kratsande på en glaskupa, där modern sitter instängd med sina minnen och oöverkomliga förluster.
Berättelserna om andra världskrigets Tyskland handlar som regel antingen om Förintelsens offer eller om nazismens bödlar.
Seebergers fina bok vittnar om att det också fanns ett annat mera undanskymt krigsliv som det sällan skrivs om, ett liv där ingen var offer och ingen var bödel, men som ändå lämnade mardrömmar efter sig som oroar även de efterlevandes nattsömn.
Följ Expressen Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.
