Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bortglömd med rätta

"Nénuphars" (näckrosor) av Julia Beck.Foto: Lars Gustafsson

Nils Forsberg ser konstvärldens Quattro stagione.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

Julia Beck

Sven-Harrys

Stockholm

Till 25/8

Solen tränger knappt igenom trädkronorna. Det doftar bark, jord och gamla löv blandat med årets grönska. Det knäpper dämpat mer än det knakar när man går genom allén, för marken är mjuk och lite fuktig, täckt av gamla växtdelar. Vinden känns inte, den bara hörs uppe i lindarna så det blir inte kyligt nere i skuggan.

Det är rofyllt.

Julia Beck.Foto: Foto: Robert RoeslerJulia Beck var en av de svenska konstnärer som på 1870- och 80-talet reste till Frankrike och för att ägna sig åt friluftsmåleri i Grez-sur Loing sju mil söder om Paris. Till skillnad från Richard Bergh, Carl och Karin Larsson, Nils Kreuger, Bruno Liljefors och de flesta andra blev hon kvar i Frankrike livet ut.

 

Det har anförts som orsak till att hon inte är fullt så etablerad i den svenska konsthistorien. Utställningen på Sven-Harrys är ett försök att råda bot på detta och en utvidgning av den som visades på Zornmuseet i Mora förra våren. Kåa Wennberg har skrivit en bok om Beck. På senare år har hennes målningar också gått för höga priser på auktion.

Men flera saker står ganska snart klara när man ser Julia Beck så här i helfigur:

 

Hon var bättre i det lilla formatet, som i den inledningsvis beskrivna "Parkmotiv" från 1910, och bättre på att måla träd än vattendrag. Hon påverkades med åren av impressionismen men tycks aldrig ha förstått den i grunden utan den tillförs bara som en inte så sofistikerad parfym till hennes habila och genomsnittliga naturrealism.

Becks väninna Eva Bonnier som nu är aktuell på Waldemarsudde (se Therese Bohmans recension i Expressen 21/5) befinner sig allt som oftast i en annan division.

I en liten akvarell av en torkad blombukett nästan känns den svaga doften av rosor och damm. Medan ett pastelligt flodlandskap från Normandie i den mån det påverkar sinnena leder tankarna till en Quattro stagione, för det ser ut som något som hänger på pizzerian runt hörnet.

I den meningen har konstmarknaden fel och historieskrivningen rätt, vilket inte borde förvåna någon. Sedan finns det en önskan hos den senare om att (åter)upptäcka kvinnliga konstnärer men vad Julia Beck-hajpen först som sist visar är att bara för att man är kvinna och lite bortglömd, betyder det inte alls per automatik att man är bra.