Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bortanför allas blickar kunde morden ske

Jeffrey Dahmer i rätten 1991. Foto: REUTERS/CORBIS
Ur "Min vän Dahmer". Foto: Kartago
Derf Backderf Foto: LAURA WIMBELS

Derf Backderf beskriver hur en seriemördare kunde utvecklas utan att nån brydde sig.

Dan Hallemar undrar var alla vuxna var.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SERIEROMAN. Jag vill inte slå upp Wikipedia-sidan om massmördaren Jeffrey Dahmer. På baksidestexten till Derf Backderfs serieroman ”Min vän Dahmer” beskrivs han som ett ”omänskligt monster”. Han mördade 17 unga män. Det får räcka. Det finns förmodligen fler detaljer där ute, på internet. Derf Backderf gick fem år i skolan med Dahmer på 1970-talet och har nu skrivit en serieroman om den tiden.

Dahmers uttryckslösa ansikte stirrar ut från boksidorna, oavsett om han håller i en död katt han plockat upp från vägkanten och ska lösa upp i syra eller har blivit slagen till marken av några mobbare. 

Vad är det för ögon jag stirrar in i? Bara att läsa boken känns som någon sorts övergrepp. Jag vill inte riktigt veta, inte riktigt ta ansvar för min egen nyfikenhet. Den där som driver min läsning framåt – nästan girigt.

Ett monster

Hur blir man ett omänskligt monster?  Derf Backderf skildrar omsorgsfullt, trovärdigt och avslöjande fult, med en teckningsstil som är avspänd som i 1970-talets Svenska Mad, en amerikansk avfolkningsbygd i Norra Ohio. Klaustrofobiskt och idylliskt. En överfull high school, ungdomar fångna i sina egna kroppar, där alla blickar söker efter något att vara en del av. Tecknaren själv lyssnar på punk, skaffar körkort och bygger små manliga värdegemenskaper – vänner för livet. På ytan är hans och den blivande massmördaren Dahmers liv snarlika varandra, i var sitt enfamiljshus byggt på 1950-talet med skogen bakom.

Ur "Min vän Dahmer". Foto: KARTAGO

Boken rör sig i den – kanske alltför banala – kontrasten mellan det vanliga och det monstruösa. Det där som får kriminalreportrar att alltid skriva ”villaidyll” när det har skett ett mord bland enfamiljshus.

Ingen tjallade på en kompis

Men här finns en annan fråga som flyttar blicken från Dahmers uttryckslösa ansikte och in i alla andras. Frågan om ansvar. Backderf skriver: ”Folk frågar mig ofta varför jag inte ingrep, varför jag inte försökte rädda Dahmer. Här måste man minnas att det var 1976. Man tjallade aldrig på en klasskompis” och ställer en motfråga: ”En bättre fråga är … var i helvete var alla vuxna?”

Ja var i helvete var de?

Det är samma fråga som jag ställde mig efter att ha sett dokumentärserien "Eran", om punkens framväxt i Sverige. Samma sjuttiotal, samma sysslolösa ungdomar, samma vägskäl mellan överlevnad och undergång i det sena 1970-talets glapp mellan den gamla industriella världen och den nya postindustriella. 

Börjar supa i nian

Det är inte svaret på varför man blir ett monster, men kanske på varför ingen tycktes se något. Dahmer börjar supa på skoltid i nian. Han stinker av sprit i skolkorridoren. Han gör det för att tränga undan fantasierna. De om att skära upp och se insidan på levande varelser och om att ha sex med döda.

ur "Min vän Dahmer". Bilden är beskuren. Foto: / KARTAGO

”Det fanns ingenting som tydde att det var något fel på honom sa en skolpsykolog många år senare”. 

Det faktum att ingen ser honom är en del av den självbild som skapar utrymmet där morden sedan kan ske. Att han är bortanför allas blickar. Att monstret är osynligt.

 

SERIEROMAN

Min vän Dahmer

Derf Backderf

Kartago, 224 s.

Ålder 14+

Dan Hallemar är skribent på Expressens kultursida. Han driver även podcasten Staden. Läs fler texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!